Graviditeten startade i oktober 2007. Jag och Kristoffer ville gärna ha barn och vi hade väl försökt ett tag. Jag hade faktiskt köpt ägglossningsstickor (i smyg - annars skulle Kristoffer tycka att jag var hysterisk) och upptäckte då att ägglossningen inte alls ägde rum när jag trodde den skulle göra det. Faktum är att jag enligt stickorna hade ägglossning den 26:e september. Det vill säga samma dag som min kära farmor dog.... När någon dör föds någon annan.... Lite läskigt, men samtidigt känns det ganska fint att Franks liv tog vid min farmors liv.
Den 6:e oktober gjorde jag ett graviditetstest då min mens borde ha kommit.... Trodde knappt det var sant - men det var ett plus på stickan! Vi blev väldigt lyckliga men samtidigt lite oroliga eftersom vi hade råkat ut för ett missfall året innan. Nu har vi ju förstått att det här med tidiga missfall är mycket, mycket vanligt - men det är ändå ingen tröst när man själv råkar ut för det.
Vi hade tänkt att hemlighålla det för våra familjer så länge som möjligt för att inte de skulle bli alltför ledsna vid ett eventuellt missfall. Men att dölja det för mina föräldrar var inte lätt. Vi åkte upp till Gällivare för min farmors begravning och stannade i stugan några dagar. Jag som aldrig tackar nej till ett glas vin fick genast frågan om jag är gravid... och vips så visste min familj om det redan från graviditetsvecka 6....
De första veckorna räknade man febrilt dagarna som passerat i graviditeten. Idag är vi i vecka 6+5, imorgon är det 6+6.... Tiden gick oerhört långsamt och hela tiden försökte jag känna efter om jag hade graviditetssymptom. Helt plötsligt var jag övertygad om att fostret inte längre levde.... Efter att ha samtalat med barnmorskorna ombads jag att kontakta kvinnokliniken på Mälarsjukhuset. Sagt och gjort fick vi då en tid för ultraljud. Det var väldigt nervöst att gå dit och vi förberedde oss på det värsta. Men där fick vi se en liten, liten grej med ett tickande hjärta. Vilken lättnad! Vi var då i vecka 8 (7+2) och fick en tid för återbesök 2 veckor senare. Däremellan åkte jag på jobbresa till Indien tillsammans med bland andra chefen. Även här var det svårt att mörka graviditeten, så chefen fick veta det så tidigt som i vecka 8.... Då jag kom hem var det dags för ultraljud igen och den lilla grejen liknade nu mer en böna. Men viktigast av allt var att den hade ett litet hjärta som jobbade. Nu var det dessutom bara 2 veckor kvar av den mest kritiska perioden!!
Den 6:e oktober gjorde jag ett graviditetstest då min mens borde ha kommit.... Trodde knappt det var sant - men det var ett plus på stickan! Vi blev väldigt lyckliga men samtidigt lite oroliga eftersom vi hade råkat ut för ett missfall året innan. Nu har vi ju förstått att det här med tidiga missfall är mycket, mycket vanligt - men det är ändå ingen tröst när man själv råkar ut för det.
Vi hade tänkt att hemlighålla det för våra familjer så länge som möjligt för att inte de skulle bli alltför ledsna vid ett eventuellt missfall. Men att dölja det för mina föräldrar var inte lätt. Vi åkte upp till Gällivare för min farmors begravning och stannade i stugan några dagar. Jag som aldrig tackar nej till ett glas vin fick genast frågan om jag är gravid... och vips så visste min familj om det redan från graviditetsvecka 6....
De första veckorna räknade man febrilt dagarna som passerat i graviditeten. Idag är vi i vecka 6+5, imorgon är det 6+6.... Tiden gick oerhört långsamt och hela tiden försökte jag känna efter om jag hade graviditetssymptom. Helt plötsligt var jag övertygad om att fostret inte längre levde.... Efter att ha samtalat med barnmorskorna ombads jag att kontakta kvinnokliniken på Mälarsjukhuset. Sagt och gjort fick vi då en tid för ultraljud. Det var väldigt nervöst att gå dit och vi förberedde oss på det värsta. Men där fick vi se en liten, liten grej med ett tickande hjärta. Vilken lättnad! Vi var då i vecka 8 (7+2) och fick en tid för återbesök 2 veckor senare. Däremellan åkte jag på jobbresa till Indien tillsammans med bland andra chefen. Även här var det svårt att mörka graviditeten, så chefen fick veta det så tidigt som i vecka 8.... Då jag kom hem var det dags för ultraljud igen och den lilla grejen liknade nu mer en böna. Men viktigast av allt var att den hade ett litet hjärta som jobbade. Nu var det dessutom bara 2 veckor kvar av den mest kritiska perioden!!
Vid inskrivningen i vecka 12 frågade barnmorskan om jag ville kika på krabaten med ultraljud. Så klart jag ville det!! På bara 2 veckor hade det hänt så otroligt mycket! Nu kunde man se ben och armar och den lille krabaten gjorde kullerbyttor i magen. Helt fantastiskt. Vi gjorde även NUPP-undersökning i vecka 14. Den främsta anledningen var kanske inte att kolla upp eventuella fel på fostret utan mer för att få det svart på vitt att det fortfarande levde. Allt såg bra ut och lille bebben såg då ut så här:
Därefter rullade veckorna på. På julafton överraskade vi Kristoffers föräldrar med att ge dem ett julkort med bild från ultraljudet. De blev jätteglada och Kristoffers mamma började gråta. Ungefär runt jul började problem med foglossning att dyka upp. Vissa nätter hade jag så ont att jag bara låg och grät... Fick då träffa en sjukgymnast och fick plats i en vattengympa-grupp. Det var ganska skönt att bada och med tiden blev foglossningen bättre och bättre. På natten till nyårsdagen kände jag för första gången hur något kickade till i magen. Det var inte helt solklart att det var bebisen, men nu i efterhand så vet jag att det var den jag kände.
Veckorna rullade återigen på och i Mars började jag känna mig ganska stor. Magen växte enligt konstens alla regler och alla värden var bra som vi kollade på MVC. Med våren och värmen kom också vätskan i händer och fötter. Mot slutet såg fötterna ut som elefantfötter och ringen hade sen länge sedan fått tas av fingret. Men detta är ju krämpor som hör till. Mestadels njöt jag av graviditeten och kände mig vacker med min stora mage. Det är en otroligt speciell känsla att bära på ett liv i sin egen kropp. Jag slutade jobba i slutet av maj och det var skönt att få gå hemma och pyssla lite. Göra iordning det sista i bebishörnan och vila en del. Jag hade mot slutet fått ganska högt blodtryck och spår av protein i urinen, därför fick jag gå på relativt täta kontroller på MVC. Jag ägnade även dagarna till att storstäda lägenheten, tvätta fönster och allt möjligt hemmapyssel.
Både jag och Kristoffer trodde att bebisen skulle komma ut före beräknat datum. Frank var beräknad till 15:e Juni och i vår föräldragrupp kändes det som om vi skulle få bland de första. Det bara kändes så. Det fanns även 2 par som var beräknade i slutet av Juni så vi skulle ju absolut inte vara sist. Den 18:e Juni hade vi det sista utbildningstillfället och vi räknade kallt med att komma dit med en bebis och visa de andra. Tji fick vi.... Istället satt alla andra där med sina små bebisar... Tack och lov fanns det ett par till som fortfarande hade knodden i magen. Annars hade jag nog brustit ut i förtvivlade tårar. Det kändes så fruktansvärt orättvist att de redan hade fått sina små...
Det visade sig att jag skulle få vänta ytterligare 12 dagar innan Frank ville komma ut. Dessa dagar ägnades åt fönsterputs, färdknäppande, spring i trappor, promenader och gud vet vad. Som tur var hade jag ett helt annat projekt att tänka på. Vi var väldigt nära att göra en husaffär så mina dagar ägnades även åt att kontakta banker, göra kalkyler och väga positivt mot negativt. Ibland kände jag att jag inte riktigt skulle ha tid att föda en bebis. Hade jag inte haft detta projekt hade jag nog blivit galen. På riktigt.
