En liten spya i ögat

Hmm, jag hade ett mindre angenämnt uppvaknande i morse. Frank hostade till bredvid mig på morgonen så jag böjde mig över honom för att lyfta upp honom. Då fick han till en så kallad kaskadspya som träffade mig rakt i ögat. Även min mun och mitt hår fick sig en liten dusch. Härligt sätt att vakna på!!

Sen var det bara att gå upp...

Igår var jag helt förstörd på kvällen. Hela kroppen värkte av mental och fysisk trötthet. Dessutom hade jag rejäl träningsvärk av stepmaskinen. Det var fullspäckat schema hela dagen igår. Straxt efter nio på morgonen gick jag och Frank till Mariakyrkan för att deltaga i öppna förskolan. Där träffade vi också Mia och Carolina med sina små tjejer. Det var faktiskt riktigt kul att sitta i en ring och sjunga och leka med bebisarna. Tyvärr har jag redan glömt alla melodier och texter så jag kan inte öva här hemma...

Efter babyrytmiken så gick vi hem till Mia för att äta lunch vi köpte med oss från Max (onyttigt - jag vet). Sen blev det gott fika också (onyttigt - jag vet). Jag och Mia promenerade sen till jobbet för att vara med på mötet. På mötet bjöds det på bullar...(onyttigt - jag vet). Mötet gjorde mig inte särskilt mycket klokare om hur omorganisationen påverkar oss. Det visar sig väl med tiden.

Kristoffer kom sen och hämtade mig och Frank på jobbet eftersom vi skulle träffa prästen hemma hos oss för att diskutera dopet. Prästen Karin kom vid 17 och blev kvar i nästan två timmar. Hon var helt fantastisk och jag tror att dopet på söndag kan bli riktigt trevligt och fint! Efter att prästen gått hem så var vi så utsvultna och trötta att vi blev tvugna att köpa hem pizza...(onyttigt - jag vet). Så det var en händelserik och mycket onyttig dag. Att Frank natten innan vaknat cirka en gång i timmen gjorde mig inte piggare direkt...

Men jag gick i alla fall dryga 15000 steg. Alltid något!

Idag har jag varit på Make Up Store och blivit vardagssminkad. Blev jättefint - och dyrt! Får se om jag lyckas med det själv bara... Har också köpt en salva för att behandla Franks skorv - han måste ju vara fin på dopet.

Jag fick ett mail från Helena med en länk till denna fantastiska video med ett spädbarn som har lärt sig hur det ska överleva om det trillar i vattnet. Fantastiskt! Undrar om Frank får lära sig det på babysimmet?

http://www.childdrowningprevention.com:80/index.html

Lonely, lonely, lonely Monday morning...

...det känns så ensamt när Kristoffer har åkt till jobbet efter en helg tillsammans alla tre. Men, men jag och Frank har ju fullt upp med allt och inget ändå!

I helgen har vi varit på IKEA och köpt lite smått och gott, bland annat en ram till det kort vi har från vår förlovningsdag. En fin bild tagen i Santa Margeritha i Italien förra sommaren (vi ser ju väldigt lyckliga ut i alla fall). Vi svängde också in på Jula för att köpa stepmaskinen. De måste ha registrerat produkten fel för jag betalade bara 299 kr för den istället för 499 kr! Gött, då behöver jag inte få ångest om jag kastar ner den i källaren om ett tag! Vi köpte också hörselskydd till Frank för söndagens premiärmatch för GUIF denna säsong. Gröna och fina var de...

På kvällen tog vi en promenad förbi Martin och Madeleine. De bor numera permanent i renoveringshuset de köpte. Ganska spartanskt än så länge med tanke på att köket består av en micro. Martins mamma skämmer iofs bort dem med hemlagat varje dag tror jag. Men i de rum man kan vara i har de fått det riktigt fint. Huset är 99 år gammalt så det är drygt 3 meter i takhöjd och allt som hör till den tidens hus.

Igår var det alltså dags för GUIF:s första hemmamatch för denna säsong. Alingsås stod för motståndet. Vi hade sittplatser ganska nära mittgången och bänkade oss på plats i god tid innan matchen började. Frank var klädd i rött (GUIF:s färg såklart) och hade på sig sina hörselkåpor. Han var riktigt söt - och garanterat yngsta supporten av de 1600 i publiken. Allt gick ganska smidigt. Större delen av matchen sov han i min famn, men däremellan var det lite svettigt... Det var nästan så att JAG behövde en dusch efter matchen. Sista kvarten kunde jag inte sitta kvar utan fick gå runt med honom på läktaren (och då somnade han så sött i famnen) annars hade han börjat tokböla... Så summan av kardemumman är att Frank har fått se sin första GUIF-match knappt 3 månader gammal - men jag hade svårt att koncentrera mig på matchen...sååå nästa gång lämnar vi honom hos farmor och farfar. Hursomhelst vann GUIF med 26-21. Lovely!

Fotograferandet av Frank har fortsatt...med blandat resultat. Varför är det så svårt att le in i en kamera?? här bredvid ser ni dagens bästa bild. Vi fortsätter tappert försöken...

Idag har jag köpt nya kläder till dopet som är nu på söndag. Jag har ju fortfarande hela 7 kg kvar till min målvikt så det är med viss ångest jag shoppar nu. Om allt går som jag vill så kommer ju dessa kläder vara för stora snart. Eller inte. Fortsätter det som det gjorde i helgen så kan de nog passa ett bra tag till. Det blev en hel del fika och andra onyttigheter. Men gott var det!

Nähäpp, nu ska jag kolla jobbmailen. Imorgon ska jag faktiskt in till kontoret för ett möte om en omorganisation som väntar efter årsskiftet. Låter lite oroväckande i dessa tider...

Förresten...vad bra Lindex nya reklammusik är (Sia - Electric Bird): http://www.youtube.com/watch?v=dfztE1pV9Ik

Krassliga

Idag är vi sega jag och Frank. Jag har lite ont i halsen och Frank är hes och snuvig. Vi som hade storslagna planer för dagen... Vi skulle ha tagit en långpromenad till Mariakyrkan för att vara med på babyrytmik. Efter den aktiviteten skulle vi hem på lunch hos min mammalediga kollega. Hade ju varit hur mysigt som helst!! Men nu vågar jag inte låta Frank träffa andra bebisar. Det kanske finns någon som är mer krasslig? Eller så blir vi skyldiga till att smitta ner andra bebisar. Och det skulle ju inte kännas bra...

Friskis o Svettis kör mamma-babygympa på tisdagar 11:30. Det vill jag börja på! Ska köpa kort där och då verkligen hoppas på att jag kommer dit med jämna mellanrum. Mitt årskort där går ut imorgon. Jag undrar om jag ens hann träna 3 gånger på det kortet?? Dyra pass blev det... Men nu ska det bli andra bullar (lite väl optimistiskt kanske med tanke på att jag nu har en bebis att pussla in i schemat - och det hade jag inte då!). Så säger man väl alltid? Speciellt i Januari brukar det låta så... Jag funderar även på att köpa hem en liten stepmaskin. Har hittat en på Jula för 499kr. Ja, jag vet....den kommer förpassas ner i källaren snabbare än jag anar. Men jag ser framför mig hur jag kan stå på maskinen och steppa till en überbra såpopera en halvtimme om dagen medan Frank gymmar i babygymmet. Vi kommer att bli så vältränade!! Jag måste ju få testa det iaf en gång!

Nu ska jag leka hobbyfotograf. Försökte få någon fin bild på Frank igår, men det var i princip omöjligt att få honom att le. Nya försök blir det nu. Ska ta av honom blöjan också - då blir det nog finare bilder.

100 spänn på att han bajsar på den vita filten!

Jag dricker inte längre kaffe bara för att det är gott...

...jag gör det för att överleva dagen. Numera måste jag ha en kopp till frukost, en efter lunch och gärna en på kvällen. Har jag inte hunnit få i mig kaffe förrän på eftermiddagen så får jag problem med att tänka på något annat än kaffe. Jag har aldrig förut kännt att kaffet gör mig piggare, men nu när man bara får sova 2½ timme i stöten (3 om jag har tur) så känns kaffet som min räddning.

Håller nu på att tvättar lite och har precis kastat i mig lunch (det gäller att passa på då Frank sover). Det är otroligt att han fortfarande sover! Klockan är nu 12:40 och han åt vid 8:30. Detta måste vara Franks rekord med avseende på matuppehåll. Vi var ute på en promenad i det regntunga höstvädret (som jag förövrigt älskar - och Kristoffer avskyr) och han snusar fortfarande sött i vagnen!

Under promenaden funderade jag massor på jobbet. Hela jag bubblade av braiga idéer och visioner. Måste skriva ned dem så att jag minns dem om 7 månader då jag ska börja igen. Men jag är rädd att då jag kommer tillbaka med massa ny energi och dessa strålande idéer så kommer vår kära kund att snabbt dra ned mig i fördärvet igen med sin negativa energi... Men till dess ska jag drömma om mina visioner i 7 månader.

Nehej, lilla Frank nu börjar mina tuttar att skrika efter dig... Vill ju inte få mjölkstockning... Nu har du ju inte ätit på drygt 4 timmar!!! Varför kan du inte sova såhär på natten??

Första 2 månaderna med Frank

Tiden flyger iväg...Frank är nu redan 10 veckor gammal, eller 2 månader och 9 dagar gammal om man hellre räknar så. Jag tänkte snabbt sammanfatta den första tiden för att sen kanske lyckas blogga nutid istället för denna eviga dåtid...

Vi kom ju som sagt hem från sjukhuset då Frank var ungefär 2 veckor gammal. Första veckan hade vi kompisar på besök nästan varje dag. Frank fick en massa fina kläder och leksaker. Vad som var extra bra var att en hel del kläder var några storlekar för stort - då finns det lite att växa i!

På 3-veckorsdagen kom det första medvetna leendet. Wow! Det var fantastiskt att se. Nettan, min syster och Franks gudmor, var även hon vittne till detta första leende. Sen den dagen smög sig leendena på och blev fler och fler. Numera låter det även "hehe" ibland också!

Första flygturen gjordes då Frank var 4 veckor gammal. Då flög vi upp till Gällivare. Jag hade hört att det var bra att amma under själva lyftet och landningen för att minska obehagetn av tryckförändringen. Så jag satt startklar med Frank vid bröstet när vi började taxa ut. Jag tänkte att jag kan lika gärna börja amma honom redan på startbanan eftersom han ändå brukar amma ganska länge. Men, innan vi ens börjat ta fart hade han redan somnat vid bröstet. Och sen sov han hela resan upp till Gällivare. Det gick med andra ord hur smidigt som helst att flyga med en 4-veckors bebis. Skönt!

Vi var uppe i stugan i Sammakko i 10 dagar. Det var skönt att få lite avlastning av mamma, pappa och syrran då de hela tiden ville leka och gosa med Frank. Inte ett myggbett fick han heller under vistelsen.

När vi kom hem från Sammakko skulle Kristoffer börja jobba. Första dagen jag var ensam med Frank en hel dag var sååå jobbig. Han kräktes och kräktes och var bara ledsen. Det kändes som om jag bara matade och tröstade hela dagen. Och torkade spyor. När Kristoffer äntligen kom hem var jag helt färdig och somnade sen i soffan klockan åtta på kvällen.... Andra dagen gick lite bättre, och Frank kräktes då inte heller lika mycket. Men helt ärligt så längtade jag då tillbaka till jobbet en aning. Jag såg framför mig hur alla mina dagar fram till Maj skulle se likadana ut. Mata, vyssja, leka, trösta, mata, vyssja, torka spyor och byta blöjor dagarna i ända... Men det är ju också ett heltidsjobb att ta hand om en bebis. Och numera flyter dagarna på. Att ha en aktivitet per dag är ganska lagom. Ett BVC-besök, en fika på stan eller en tid hos frisören som exempel.

Vi köpte ett ganska dyrt babygym - men det är värt varenda krona! Där ligger han gärna och spanar på leksakerna. Nu har han också börjat gripa tag i de saker som hänger i gymmet. Uppskattat av både Frank och mig! Jag brukar låta honom ligga där och leka så att jag kan passa på att göra lite andra sysslor som måste göras. Och då kommer det där dåliga samvetet. Man känner sig som en usel mamma som lägger barnet där och låter det roa sig själv. Jag har diskuterat detta med flera andra mammor och det visar sig att alla har dåligt samvete och känner att de inte räcker till för sina barn då man gör så här. Men bebisarna ligger ju där och jollrar och leker, så inte kan de vara alltför ostimulerade eller olyckliga. Eller? Och så fort han blir ledsen så tar jag ju såklart upp honom. Men det var intressant att höra att mer eller mindre alla jag pratat med känner samma sak. Man har kanske en bild av att alla andra är världens supermammor?

Frank sover i våran säng. Och det är bara så mysigt. Vi har försökt att ha honom i vagga ett par gånger. Han sov till och med 2 nätter i rad i vaggan förut och då trodde vi att det var fixat och klart med sovrutinerna. Hahaha... Glöm det! Natten därpå sov han inte alls förrän han fick komma till oss. De gånger vi har försökt med vaggan efter detta så har jag längtat så mycket efter honom att jag bara blivit glad då han vaknat mitt i natten för att äta. Och efter matningen så har han blivit kvar i vår säng...

Många frågar ofta om Frank sover bra på nätterna. Jaa, hyfsat har vi alltid svarat... Men nu vet jag att han inte sover bra på nätterna. Jag får amma honom åtminstone 2 gånger per natt. När vi hade återträff med föraldragruppen så visade det sig att 2 av bebisarna somnar 21:00 och SOVER till 06:00. Va??? Kan det vara så? Så numera säger jag att han sover dåligt på nätterna. Men det kanske kommer en dag då Frank sover gott och länge? Hoppas det.

Veckorna på 62C

Efter att Frank hade fötts flyttades han upp till avdelning 62C på Mälarsjukhuset. Avdelningen är även en neonatalavdelning med vård av för tidigt födda barn. Man kan lugnt säga att Frank såg stor ut jämfört med de små, små bebisarna som var där. Frank låg till en början i en värmesäng och hade en apparat som kallas CPAP kopplad till sig. Apparaten sprutade in syrgas genom näsan och höll även ett övertryck i lungorna. Han hade även diverse mätare kopplade på kroppen för att registrera hjärtat, andningen och syresättningen av blodet. Så de första dagarna såg vi inte riktigt hur han såg ut.

Till en början sade läkarna att han nog skulle behöva ligga ett par dagar och sen kunde vi få flytta ut till BB. Men efter en lungröntgen visade det sig att lungorna var värre än vad man från början hade trott. Många värden var också dåliga. Redan första dagen fick han blodtransfusion pga att han "förlorade" blod då navelsträngen slets av under förlossningen. Efter det fick han mycket finare färg och verkade lite piggare.

Jag och Kristoffer bodde en vecka tillsammans på BB, men satt såklart inne hos Frank mest hela dagarna. Flera gången om dagen skulle de ta en massa blodprover på Frank för att se hur de olika värdena var. Det var fruktansvärt jobbigt att se hur de försökte sticka honom. Hans kärl kröp hela tiden undan och han höll hårt på sitt blod och ville inte dela med sig. Till sist var det nästan ingen som ville/kunde sticka honom...

Ett värde man kontrollerar för att se eventuella infektioner i kroppen kallas CRP. Detta värde ska normalt vara under 8. Franks CRP bara ökade och ökade. Ett par dagar var CRP över 160. De dagarna var han riktigt loj. Han ville inte äta alls utan fick sondmatas. De dagarna var alldeles fruktansvärda och vi var uppriktigt oroliga huruvida han skulle klara sig eller ej. Läkarna meddelade dock att det inte svävade mellan liv och död.

Men när man befinner sig i den sjukhusmiljön med en liten bebis som ligger alldeles loj och tillsynes orkeslös och som dessutom får blodtransfusioner (3 stycken blev det), plasma och utsätts för en massa nålstick då är man inte kaxig. När jag då pratade med Franks mormor och morfar gjorde jag ju bara dem sjuka av oro. Det var ingen positiv bild jag målade upp. Under vår vistelse på sjukhuset var det 2 barn som dog - och det gjorde inte situationen lättare... Personalen som jobbar där, som förövrigt är helt fantastisk, måste ha ett psyke av en annan värld som får uppleva sådana tragiska händelser nu och då. Ett barn som dör är alldeles omänskligt och borde bara inte hända....

Som tur var är Kristoffer lite starkare och kunde förklara mer sakligt för mina föräldrar hur läget var. Det vill säga han kunde berätta utan att hulka fram läget och dessutom förstärkte han allt som faktiskt hade blivit bättre. Frank behövde ju inte längre CPAP-apparaten till exempel. Vi lyckades också få tillstånd för ett besök av våra föräldrar. De fick se Frank då han var en vecka gammal och de värsta dagarna hade passerat. Detta möte gjorde att de kunde sova bättre på natten. Han verkade ju vara en helt vanlig bebis som piggnat till sig ordentligt.

Efter en vecka blir man tydligen "utkastad" från BB så då sov Kristoffer hemma. Mammorna får bo på avdelning 62C, så jag flyttade in dit. Helt plötsligt en dag ansåg de att Frank var så stabil att han kunde få flytta in i en annan sal (inte intensiven). Där hann vi vara i ett par dagar när läkaren en morgon (fredagen den 11:e Juli) under ronden undrade om vi ville åka hem!! Jag var inte alls beredd på det och blev förstås jätteglad, men samtidigt lite orolig. Hur skulle vi klara oss utan alla mätare som registrerade andningen mm??

Jag skyndade ut ur salen (som är en mobilfri zon) och ringde efter Kristoffer. Runt lunchtid packade vi in alla mina pinaler i bilen och bar sen ut Frank i friheten. Vi såg nog ut som världens stoltaste föräldrar när vi tog hissen ner från BB.

Väl hemma så bestämde vi oss för att bara vara vi tre över helgen. Inga besökare alls. Helgen gick snabbt och på nätterna sov Frank mellan oss i sängen. Åh, vad mysigt det var! Och man glömde väldigt snabbt bort att oroa sig för att vi inte hade några mätare kopplade till honom. Det som var mest jobbigt var att inte veta hur mycket bröstmjölk han fick i sig. På sjukhuset vägdes han alltid innan matning och efter. På så vis visste man att han fått i sig si och så många milliliter mat. Nu hade jag ingen aning. Och det var till en början jobbigt.

På måndagen hade vi tid för återbesök och nya prover togs på Frank. CRP var sakta men säkert på väg nedåt nu och var värdet 61. Läkaren medelade att vi kunde sluta ge honom antibiotika. Vi blev utskrivna och kunde nu installera oss på riktigt i vårt hem.

Denna vistelse på 62C har gett oss en massa nya kunskaper om CRP, trombocyter och gud vet alla termer. Vi har även fått uppleva en alldeles fantastisk sjukvård och hängiven personal. Vi är väldigt tacksamma att det i Sverige finns sådan hjälp att få.

Förlossningen

Klockan 09:00 fredagen den 27:e Juni hade vi en tid på Mälarsjukhuset för så kallat ställningstagande. Eftersom jag gått nästan 42 fulla veckor så ville man kolla om barnet i magen mådde bra samt om det var läge att sätta igång förlossningen. Vi hade packat väskorna och begav oss förväntansfulla till sjukhuset. Vi var båda ganska säkra på att de skulle sätta igång det hela.

De kopplade på CTG, tog blodprov, gjorde ultraljud och undersökte mig. Bebisen mådde bra. Mitt blodtryck var under kontroll. Jag var öppen 1½ cm. Med andra ord såg de ingen anledningen till att sätta igång förlossningen. Vad besvikna vi blev!! Vi fick en ny tid på måndagen den 30:e Juni för ny undersökning.

För att dämpa besvikelsen åkte vi iväg på en liten utflykt till Mariefred och Gripsholms slott. Åt picknick och gick på slottet. Sen var det bara att ringa runt till alla och säga: - Nej, det blev ingen bebis idag heller....

Under söndagen den 29:e var Veronica och Andreas över och fikade. Jag hade haft en hel del förvärkar under dagen, men tänkte inte så mycket mer på det. Vi hade ju ändå en tid på sjukhuset på måndag morgon. Ett par timmar efter att Veronica och Andreas hade gått hem gick vi och lade oss. Några minuter efter att jag släckt lampan (runt 23:30) så knäppte det till och det blev vått i sängen. Jag rusade in på toaletten och sade: Shit, nu händer det på riktigt!! På 2 röda hade Kristoffer dragit på sig skorna, brett varsin macka och stod startklar i hallen. Vänta, vänta sade jag, man måste ringa till förlossningen först....

Då vi ringde förlossningen fick vi höra att det var kaos där. De bad oss att vänta 45 minuter innan vi åkte in. Vi väntade en stund och klockade värkarna som nu kom med 2-3 minuters intervaller. Kvart över 12 på natten ringde vi på förlosssningens klocka i entrén. Vi hade då parkerat bilen i P-huset och promenerat den lilla sträckan. Vi blev invisade i undersökningsrummetdär vi fick vänta en stund på personal. De tog urinprov och blodtryck. Värkarna gjorde nu ganska ont i ryggen. Jag andades igenom dem. De kopplade på CTG för att kontrollera värkarna och bebisens hjärtljud. Efter att ha legat där en ganska lång stund kom en barnmorska in och kände på mig. Jag var då öppen 4 cm, men hon kunde känna hinnblåsan. Så troligtvis var det den yttre hinnan som hade gått sönder då jag trodde att vattnet gick. Problemet nu var att alla förlossningsrum var upptagna. Vi fick vänta i ett dagrum. Jag fick med andra ord ligga på en pinnsoffa... Värkarna tilltog mer och mer och emellanåt kändes det olidligt. Kristoffer sprang iväg och hämtade personal som då kom med något smärtstillande piller.

När klockan var 05:15 fick vi äntligen ett förlossningsrum (sal nr 2). Där hade det redan hunnit förlösas 3 bebisar under nattpasset!! 05:30 undersökte de mig och jag var då öppen 5½ cm. Jag blev så besviken att jag bara hade öppnats 1½ cm till sedan vi kom in till förlossningen. För att vi skulle få en chans att återhämta oss lite gav de mig en morfinspruta. Därefter kunde jag slappna av och slumra mellan värkarna. Kristoffer passade då på att sova ett par timmar. Medan han sov försökte jag bli vän med lustgasen. Det tog en stund att hitta tekniken. Till en början tyckte jag att lustgasen var obehaglig eftersom jag trodde att det var den jag spydde av. Men troligtvis var det Frank som tryckte mot några nerver. Vid halv åtta var det åter dags för en undersökning och jag tänkte att nu kanske jag är öppen 7 cm. Men nu visade det sig att jag var fullt öppen! Oj, vad snabbt de sista centimetrarna gick!

Nu gjorde de iordning själva förlossningssängen. Jag testade att stå på knä lutad mot sänggaveln. Det var helt klart den bästa ställningen tyckte jag. Värkarna gjorde ordentligt ont och lustgasen kändes som en klen hjälp...Runt 09:15 tog de hål på hinnan och vatten forsade ut. De kunde se att Frank bajsat i fostervattnet. Från denna stund och fram till krystvärkarna startade vid 12:00 är allt som ett töcken. Jag provsatt bland annat på en pall och jag stod upp och hängde över sängen. Kristoffer försåg mig med dricka och påminde mig om andningen. Barnmorskan tyckte att Frank stod väldigt högt och misstänkte att han ej vridit ned sig ordentligt. Överläkaren Bettina kallades in och man kollade med ultraljud att Frank låg som han skulle - och det gjorde han.

Inför krystvärkarna ville de ha mig i gynstol för att kunna assistera bäst. Jag tyckte att krystvärkarna var fruktansvärda. Många säger att krystvärkarna är "befriande" men det tyckte inte jag... Jag andades så bra genom värkarna och kunde inte släppa den tekniken i krystvärkarna (där man inte ska andas på samma sätt). Jag trodde på allvar att det aldrig skulle gå att få ut Frank. Jag var övertygad om att de skulle behöva akutsnitta mig. För att snabba på det hela fick jag oxytocin, en värkstimulerande dropp. Överläkaren tryckte på min mage och de två andra barnmorskorna drog i Franks huvud. Kristoffer hejade på.

12:34 kom han ut och lades på min mage. Han var det sötaste jag någonsin sett. Brunt hår och inte alls kladdig av blod eller fosterfett. Helt underbar var han. 4180 gram och 54,5 cm.

Frank gnydde lite men han gav inte ifrån sig något skrik så de gnodde honom med en frottéhandduk och ringde efter barnläkare. Navelsträngen hade legat runt hans huvud och då de skulle lyfta den över hans huvud så brast den. Jag har aldrig hört talas om detta förut, men tydligen kan det hända. Det gjorde att det såg ut som ett blodbad inne på rummet och de 2 deciliter blod som ska pumpas över via navelsträngen innan man klipper den gick Frank miste om...

Jag fick inte ha honom en lång stund på magen innan han och Kristoffer försvann upp på intensivvårdsavdelningen för nyfödda. Under tiden de var borta så fick jag krysta ut moderkakan som för övrigt var rejält stor. Därefter undersökte de mig och konstaterade att jag hade spruckit en hel del. Allt som allt blev jag sydd med 8 stygn.

Kristoffer kom ned vid två-tiden och berättade att Frank fick hjälp med andningen på avdelning 62C. Vi fick kaffe och macka för att fira Franks födelse. Det kändes lite konstigt att inte ha bebisen hos oss, men vi skulle snart få åka upp till vår älskade bebis.