Gustav har blivit tre år!

Och det är ju numera gamla nyheter då 3-årsdagen firades, och inträffade, den 5:e Maj. Vi firade Gustav med present och frukost på sängen. Fast det var ju knappast så att han låg och sov när vi kom in till honom (eller vaddå in till honom...han sov ju som vanligt i vår säng!). Han tyckte det var lite märkligt att äta frukost i sängen med rev glatt upp paketet. Frank hjälpte till givetvis. Frank hade för övrigt det ganska jobbigt hela dagen då det var lilleman som skulle stå i centrum och få paket och sin vilja igenom HELA dagen. "Vaddå - ska Gustav bestämma HELA dagen"?? Det var idel sura miner från Frank och han tyckte allt var orättvist. Och hans födelsedag kändes som evigheter borta.

Efter lite frukostmys var det dags att städa iordning huset och duka finf för kalaset. Då Gustav är lite liten för att hålla eget kalas för "bara"dagiskompisar så blev det släktkalas. Familjen Martinsson fick ingå i "släkten" och de 4 barnen (utöver mini-Olle) Frank, Gustav, Elin och Hugo utgjorde en väldigt söt och rar barnaskara. De åt och lekte och var glada mest hela tiden. Och så blev det ju fiskedamm. Såklart. Mera godis till folket (och barnen...tjohoo!). Gustav fick så mycket fina saker i present. En balanshoj, en piratbåt, massa spindelmannen-grejer, pussel, spel, mekano, lektält med mera. Det var en mycket nöjd 3-åring som somnade den söndagskvällen. Och trötta föräldrar för den delen.

2 dagar efter 3-årsdagen var det dags för Gustavs första tandläkarbesök. Jag hämtade upp honom på dagis så åkte vi dit. Vi hade ju läst boken om Bolibompadraken som var hos tandläkaren så Gustav var väl förberedd. I väntrummet letade vi efter drakspår och sen var det hur lugnt som helst. Gustav klättrade snällt upp i stolen och gapade jättestort när tandläkaren ville titta på och räkna tänderna. Alla 20 tänder var på plats och de såg så fina ut. Sen ställde de lite frågor till Gustav och det lät så här:
-Har du någon favoritmat Gustav?
-Jaa...Köttbullar och makaroner (viskade han...vet inte varför, men allt han sade till tandläkaren viskades fram)
-Brukar du äta godis Gustav?
-Jaaa...Varje dag.
-Varje dag??? Va?
-Jaa
-Nej, men Gustav...du äter väl godis på lördagar var jag då tvungen att flika in för att rädda upp situationen.
-Nää...varje dag...
-Ok, jag tror att Gustav skojar lite med oss sade sedan tandläkaren och tittade strängt på mig (eller nja, det gjorde hon kanske inte)

Nu har vi varit långlediga. Underbart. Vi har varit flitiga och fixat lite i trädgården, startat upp poolen, gjort iordning vårt "nya" sovrum på bottenvåningen och fixat med massa annat. Legat på latsidan är det sista vi gjort i alla fall... Och igår så cyklade Frank för första gången en stund själv. Kristoffer springer bakom och är beredd att ta tag i stången då Frank har en tendens att cykla lite väl snabbt. Inte helt 100 koll på läget. Men nöjd som attan är han. Och appropå nöjd. Idag var det avslutning på simskolan och Frank fick ett fint diplom och sitt första simmärke: Baddaren! Tjohoo!

Titta upp...

..du är en TUPP! Titta hit...du är en SKIT! Denna ramsa körde Frank vid matbordet häromdagen. Gustav hakade på:

-Titta upp...du är en KUCKELIKU!

Gullungen!

Miami-resan del 5

Ett par dagar efter nyår var det så dags att lämna tillbaka hyrbilen och istället ta oss till kryssningsfartyget som skulle ta oss till Bahamas! Vi lämnade våra väskor till någon "bagagegubbe" som skulle transportera dem till hytten. Vi tog oss under tiden till incheckning och fick varsitt hyttkort som under hela resan även skulle användas som betalmedel (med direktkoppling till kreditkoret...dangerous..men mycket smidigt förstås). Väl framme vid vår hytt träffade vi på vår "korridorvärd" som omedelbart kallade oss vid våra namn. Galet imponerande, de måste på något vis plugga in namn och foton på de som bor i deras korridor för under alla dagar på båten så tilltalade han oss med våra namn. Eftersom det var en båt med all mat förbetald var det med andra ord bara att ta för sig av det man var sugen på. Det fanns väl i princip all möjlig mat. Alkohol fick man betala separat med sitt lilla hyttkort förstås. Middagarna hade vi förbokade på kvällarna tillsammans med mamma och pappa. Det var underhållning vid bordet och servering med full attention. Maten var ok men inte någon jättesuccé under dessa sittningar. Frukosten serverades vid bordet, enligt al la carte-konceptet. Med tanke på hur mycket jag älskar frukost och hur mycket jag vill ha till frukost var det nästan lite pinsamt och jobbigt att rabbla upp allt vi ville ha till bordet. Men jag gjorde det såklart ändå. Frukost är ju frukost!

Efter första natten ombord var vi framme på Bahamas och Nassau. Vi gick i land pch blev genast "haffade" av försäljare. Vi köpte en rundresa med minibuss där chauffören guidade runt oss i Nassau. Vi fick se de mindre exklusiva delarna, området där de kända och rika bor, beöka en marknad, stanna till 45 minuter på Atlantis och sedan avslutningsvis bli avsläppta på en strand i närheten av färjorna. Där var det riktigt nice att hänga på stranden, käka korv o strips och dricka öl.

Senare på eftermiddagen gick vi tillbaka till båten för att äta middag och fortsätta njuta av semestern. Den kvällen tog mamma och pappa hand om barnen så att jag och Kristoffer kunde ägna oss åt lite barhäng. Inte så tokigt det inte!



 Just ja, på en av bilderna ser man vattenlandet som fanns på däck. Det bestod av ett antal vattenrutschkanor, däribland en för småbarn, 2 lite större samt en sån där läskig "rör-rutschkana". När vi står bredvid och jag håller på att byta om till badkläder på barnen så flanerar Kristoffer runt en stund. Jag börjar med Frank och sedan fortsätter jag med Gustav. Då Kristoffer är tillbaka en liten stund senare så säger han: Var är Frank!?? Öhh, han måste väl vara här (och då tänkte jag givetvis på den lilla vattenrutschkanan bakom mig)...men det var han inte! Panik!! Och sen, men vänta...är det inte Frank som står där uppe?? Näej, det kan det väl inte vara, eller? Och sen åker den lille killen ner och tjoff så hoppar han upp ur rutschkanan och säger något i stil med "det var asaroligt". Vi blev så paffa. Och sen var det bara den rutschkanan som gällde!

Efter 3 nätter på kryssningsfartyget var det dags att gå iland i Miami igen. Regnet låg nu i luften (för första gången under vår vistelse om jag minns rätt). Vi spenderade de sista dagarna med att åka till Everglades och åka airboat, eller vad det nu kallas, över krokodilmarkerna. Det var ganska häftigt att sväva fram och en hel del krokodiler såg vi till Frank och Gustavs förtjusning.

Hem till Svedala reste vi sedan den 10:e Januari. Resan hem gick bra. Fast det blev lite stressigt i Chicago där vi skulle byta plan. Vi hade lite halvbrådis och skyltningen från en terminal till en annan var helt oduglig. Vi irrade runt som bara den och efter att vi till sist lyckats lokalisera tåget osv som skulle ta oss till nästa terminal var tiden ganska knapp. Vi småsprang till gaten, men där satt alla lugnt och stilla och väntade. Skumt! Tills vi kom på att det var en tidsskillnad mellan Miami och Chicago och att vi helt plötsligt nu hade en timme till godo. Damn. långflygningen gick bra. Ipaden är en bra flygkompis till barnen får man väl helt enkelt konstatera!

Miamiresan - Del 4

Miami-häng

Efter Orlandoresan väntade 4-5 dagar i Miami. Först skulle det förstås firas nyårsafton. Vi lagade supergod mat hemma och åt tillsammans med Nettan och José. Därefter lämnade vi mamma och pappa ensamma med barnen för att bege oss på fest tillsammans med Nettan och José. Vi värmde upp i Josés lägenhet med diverse drinkar och mousserande. Sedan slussades vi runt från uteställe till privatfest på taket på Miamis högsta byggnad. Jag höll mig långt ifrån balkongräcket kan jag lova. Efter en stund skulle alla in till Miami Beach för någon fest. Jag och Kristoffer satt i en taxi snabbare än kvickt. Men väl i taxin började småbarnsvanorna kicka in och vi satt och gäspade (och mådde djävulskt illa). Istället för att hoppa av i Miami Beach satt vi kvar i taxin och åkte tillbaka till lägenheten. Resan tog dessvärre lite tid då vår kära taxichaufför krockade med bilen som låg före så det blev ett långt stopp där de stod och dividerade fram och tillbaka. Kristoffer blev så sur så han nollade taxametern och låtsades sen som att det regnade när chauffören kom in igen och förtvivlat tittade på taxametern. Don´t you worry. Vi fick betala vår beskärda del ändå. Hursomhelst, väl framme var klockan halv fem på morgonen. Efter 3½ timmes sömn står sedan barnen och hoppar på oss i sängen. Tjohoo. Ja, ja. Bara att ta sig i kragen.

Första januari, en ganska seg dag med lite lätt illamående, spenderar vi på stranden i Miami Beach. Det är riktigt blåsigt och vågorna går höga. När Frank och morfar ska doppa sig så har Frank den maximala oturen att bli bränd av en Jellyfish på låret. Han är alldeles otröstlig en lång, lång stund. Vi pratar med en livvakt som sprayar vinäger på Franks ben. Sedan lyckas vi lura bort fokuset på benet genom att gå och köpa glass.

Jag tror vi gick och lade oss klockan åtta på kvällen. Vid den tidpunkten hade inte ens Nettan och José kommit ur sin säng. Livet är lite hårdare med småbarn kan man ju då konstatera!

Vad gör vi mer i Miami? Vi shoppar lite en dag, vi är på Miami Seaquarium och ser shower med delfiner och späckhuggare, vi äter gott, vi tar en till dag på Miami Beach och testar snordyra drinkar, badar i poolerna och dricker en del vin. Helt okej dagar med andra ord! 

Miamiresan - Del 2

Key West

Vårt första resmål under vår resa gick till Key West, sydligaste delen av USA:s fastland. Vi reste tidigt på morgonen i den gemensamma hyrbilen. Barnen satt i mittensätet, herrarna i framsätet och sen 3 vackra damer i bakre sätet. Själva resan tog relativt lång tid. Distansen är endast 24 mil, men det var mycket trafik, och vägen är ju inte den största helt enkelt (till skillnad från många andra stora feta vägar som vi körde på).

Vi kom till sist fram till Key West och med hjälp av GPS:en lyckades vi även lokalisera vårt boende. Jag och Kristoffer fick lite Australien-feeling över det hela. Det kändes lite relaxat, lite tropiskt och den svenska vintern kändes ofattbart avlägsen (såvida man inte tittade ned på sin bleka och småfeta kropp). Poolen var härligt inbjudande och rummen var OK (lite B&B standard kanske). Vi chillade lite vid poolen för att sedan drabbas av pappas tokiga infall att hyra 2 elbilar. Vilken fantastisk idé. Eller? Skit samma. Elbilar bidde det och det var visserligen rätt smidigt att ta sig fram på Duval Street i en elbil (och killarna tyckte ju att det var spännande). Men bara för att man hade en elbil var det ju inte så mycket lättare att hitta en parkering. Och just en parkering var det som krävdes ganska pronto pronto. Key West är känt för den fantastiska solnedgången. Och klocka tickade på helt enkelt. Efter lite möda och besvär lyckades vi parkera och kunde skynda till uteserveringen på en brygga. Det blev drinkar och lite snacks. Bilden bredvid hann jag fota. Sedan blev jag så illa tvungen att leta upp damernas, och när jag var tillbaka hade solen redan gått ned. Ha! Typiskt!

Efter solnedgången körde vi till en restaurang och käkade god mat. Killarna somnade på restaurangen. Vi andra var också rätt möra och det blev en rätt så tidig kväll. Igen.

Frank sov inne hos mormor, morfar och moster och tidigt tidigt på morgonen gick pappa och Frank upp och smög som indianer ner i poolen. De badade en stund och sedan gick de tillsammans med mamma till ett litet café med en mysig veranda för att äta lite frukost.

Vi andra fick nöja oss med frukosten, av det enklare slaget, som serverades på boendet. Men det var helt ok. Bortsett från kaffet då som bara smakar blask. Efter utcheckningen så packade vi in oss i bilen igen och styrde kosan upp till Miami.

Miamiresan - Del 3

Disney World

Efter Key West väntade en natt i Nettans lägenhet. Vi trodde innan vi kom till Miami att det skulle bli toktrångt att bo i hennes lägenhet allesammans. Visserligen sov ju Nettan uppe hos José (som bor i penthouse, stackaren!). Då det fanns en kingsixze-säng blev det naturligt att barnen fick sova i den tillsammans med antingen mig och Kristoffer eller mamma och pappa. Men efter att mamma och pappa sovit en natt i Nettans bäddsoffa så strejkade mammas rygg eller höft eller vad det nu var, så bäddsoffan blev min och Kristoffers resterande nätter i lägenheten.

Efter en natt i Miami begav vi oss med 2 bilar till Orlando. Nettan och José tog egen bil och vi andra åkte minibussen. Vi anlände till hotellet under fredagseftermiddagen. Mamma och pappa hade barnen på sitt hotellrum och sedan delade vi andra på ett rum. Under kvällen tog vi oss med taxi till Epcot-parken. Barnen stannade med mormor och morfar. Epcot-parken var riktigt rolig. Man gick runt en stor sjö där olika länder skildrades. I varje land kunde man köpa en typisk dryck för landet. Så vi drack oss runt sjön. Det blev en Margarita (tror jag det var!) i Mexico, en öl i Tyskland, grappa i Italien, vin i Frankrike, saké i Japan och avslutnigsvis whiskey i Irland. Jo, jo. Det var en rolig kväll!

Dagen efter tog vi oss ut till parken Magic Kingdom. Vi fascinerades verkligen över den fantastiska logistiken och ordningen och redan. Wow. Det var imponerande. Vi blev dirigerade till en parkering. Sedan ställde man sig och väntade på en tågbuss som skulle forsla oss från parkering till entré. Man hoppade på och några minuter senare var det avstigning. Biljetter, djävulskt dyra, införskaffades och sedan var det bara att ta sig in till nästa transportmedel. Nu fick man åka antingen båt eller tåg över till parken. Vi tog båten.

Väl framme var det tjockt med folk och solen gassade. Vi strosade runt och åkte lite karuseller hit och karuseller dit. Åkte spöktåget, käkade lunch, pustade i solen, missade den stora paraden tyvärr, åkte lite mer och sen var vi ganksa mätta för dagen. Barnen fick varsin Blixten/Musse Pigg keps som minne från parken och sedan tog vi oss tillbaka till hotellet. Kvällen spenderade vi på den lokala pizzerian.

 

Söndagen skulle vi vara på Hollywood Studios-parken och då hade det skett ett rejält väderomslag. Från att ha varit ganska svettigt och stundtals hett under lördagens parkbesök så dök nu temperaturen ner till endast 5 grader. Brrr. Barnen hade fleecejackor och vindjackor, så det gick nog ingen direkt nöd på dem. Vi andra kanske var lite sämre rustade.

Denna park var riktigt bra! Först såg vi en Indiana Jones-show som barnen visserligen tyckte var superscary till en början. Gustav satt och skakade. Frank blundade. Men, men det tog sig och även barnen blev sen ganska fascinerade av alla stunt-trick som visades. Men höjdpunkten var nog i alla fall bilstunt-showen. Jäklar vad de kunde köra bil. Helt fantastiskt imponerande. Och gissa om barnen blev impade när självaste Blixten Mc Queen rullar in och har en minishow. Ojojoj!

Därefter kom höjdpunkt nummer 2. Barnen fick träffa Blixten och Bärgarn och bli fotade tillsammans med dem. Men tyvärr så fick Gustav för sig att det var jätteläskigt, så han ville inte vara med på något foto. Men Frank poserade så fint så. Blir nog en inramning till Franks rum skulle jag tro! Efter denna dag nummer 3 på Disney World så styrde vi kosan hemåt mot Miami igen!

Miamiresan - Del 1

2012 avslutades med en efterlängtad resa till Miami och finaste systeryster. Flyget var bokat redan i Februari, kryssningen någon gång under sommaren och lite annat var utspritt och betalat över året. Så det var lite av en rysare då SAS var skrämmande nära en konkurs. Vi såg hela resan gå upp i rök, men tack och lov blev det inte konkurs och vi kom iväg enligt planen den 23:e December.

Vi flög via New York, där vi hade ca 9 timmars väntan på anslutningsplanet till Miami. Vet inte vad vi tänkte när vi bokade...för aningens drygt var det ju faktiskt. Men vi slog ihjäl lite tid genom att ta en buss in till Manhattan (så har man gjort New York oxå - världens snabbaste visit på ca 45 minuter). Bussen tog tid. Barnen somnade på bussen (vilket inte var så konstigt då det var sent på kvällen svensk tid) och väl av bussen fick jag bära på Gustav precis hela tiden då han var trött. Frank han var så tapper, han knatade på bredvid Kristoffer (som för övrigt släpade runt på allt vårt handbagage) och önskade bara att vi skulle gå in och sätta oss någonstans. Men överallt var det proppfullt med folk, och vi kände lite stress över tiden (vore ju sjukt jobbigt att missa flyget med hela 9 timmars väntetid)...så vi letade upp bussen tillbaka och tog oss till terminalen igen. New York var kallt, livligt och förtjänar definitivt att besökas igen!

Efter att planet från New York till Miami, som givetvis var försenat, landat i det betydligt varmare klimatet så var det bara att hoppa in i en taxi för att komma till hotellet. Mitt i natten bökade vi oss in i hotellet och kastade oss på sängarna. Lagom mosiga och trötta startade sedan den första dagen med en morgonpromenad i väntan på att möta upp Nettan. Mamma och pappa hade rest en annan rutt och anlänt några timmar före oss. De hade förövrigt haft lite av en helvetesstart på sin resa som jag snart återkommer till då oturen hade en tendens att förfölja oss de första dagarna.

Eftersom det nu är ett tag sedan vi var i Miami så flyter resan ihop lite grann i minnet. Men vi stannade i alla fall de första 3 nätterna på ett fint och bra hotell i Miami. På gångavstånd från Nettans lägenhet. En av de första kvällarna hängde jag och Kristoffer med Nettan och José på en bar. José tyckte visst att jag var sjukligt blek. Haha. Det fick ju inte Nettan berätta såklart, men det gjorde hon ju ändå. Ja, ja jag skulle nog få chans till att få lite färg de kommande dagarna.

Såå...åter till den något oturliga starten på resan. Vi tar den sett ur mamma och pappas perspektiv. De startar resan med att flyga till London, där de har ganska bråttom till anslutningsflyget. De tar sig igenom säkerhetskontrollen utan några incidenter och letar sig sedan fram till tåget som ska ta dem till en annan terminal. Väl framme så brister mamma ut: "Men, var är väskan"? Neeeej!!! Väskan står troligtvis kvar vid säkerhetskontrollen. Mamma stannar kvar med övriga grejer. Pappa lägger benen på ryggen och kutar allt vad han kan tillbaka. Då det inte bara fanns ett "band" för säkerhetskontroll, utan säkert ett tjugotal så får han i panik kuta förbi vart och ett av dem för att slutligen se den röda kabinväskan ståendes bredvid bandet. Puh! Pappa springer fram och rycker tag i den. Men icke! Nä, nä, nä. Så kan man ju inte göra. Verkar högst suspekt. Pappa får inte med sig väskan på en gång. Den ska först gås igenom av en särskild person. Han får allt vänta lite. Spelar liksom ingen roll att flyget snart går. Efter lite om och men får han till sist med sig väskan. Han lägger återigen benen på ryggen och kommer fram till tåget. Sjöblöt i svett. De skyndar sig vidare och kommer faktiskt, nätt och jämnt, med flyget. Resan fortlöper sedan utan några särskilda problem. De landar i Miami. Kanske på utsatt tid till och med. Hursomhelst, de ställer sig och väntar på sina väskor. Och väntar. Och väntar. Men inga väskor dyker upp. Såklart. Ok, fine, bara att ta sig till hotellet (Nettan och José) hämtar dem. Och sedan dyker som sagt vi upp några timmar senare.

Efter 2 dagar har mamma och pappa fortfarande inte fått sina väskor. Pappas humör är i botten då han inte har några kläder. Mamma klarar sig bättre då hon lånar kläder av mig.

José skjutsar mamma och pappa till ett köpcentrum där pappa ska kunna panikhandla lite kläder. De kommer fram ungefär samtidigt som butikerna börjar slå igen en efter en mitt framför näsan på dem. Någon butik håller öppet lite längre och där shoppar pappa sedan loss. Men han är ändå inte mycket muntrare då han kommer tillbaka. Och nu slår det mig att vi skulle ha hämtat hyrbilen redan dagen innan. Damn it. Och just denna dag som jag kommer på det är det ju givetvis helgdag och tokstängt på bilfirman. Men på flygplatsen finns en öppen bilfirma, även det AVIS, så pappa och Kristoffer ber Nettan att köra ut dem till flyget. Även här stöter vi på patrull då Nettans bilbatteri är urladdat och bilen inte vill starta. Efter att hon fått starthjälp kommer de således iväg. Jag, mamma och barnen stannar kvar på hotellet. Efter en stund kommer de andra tillbaka och de har inte lyckats lösa bilproblemet utan vi är tvingade att vänta till dagen efter då "vår" biluthyrare har öppet. Inte mycket att göra än att vänta till dagen efter helt enkelt. Istället tar vi oss till Nettan och José för att fira julafton ute vid poolområdet. Vi badar, dricker vin, äter provisoriskt julbord, byter lite julklappar och har det allmänt mysigt i solen. Som en extra julklapp dyker nu även mammas och pappas väskor upp. De blir överlyckliga såklart! Sedan tackar vi för oss och beger oss tillbaka till hotellet. Dagen efter tar pappa och Kristoffer tåget till biluthyraren. Under tiden ska mamma och jag byta hotellrum (det var bokat så) men vi blir riktigt deprimerade då de säger att vi måste checka ut ur befintligt rum kl 11 för att sedan inte få tillgång till det nya förrän 13. Helt värdelöst. Det är ju trots allt lite packning. Och 2 barn som busar runt som galningar. Men med lite sura extrabetalningar får vi tillgång till nya rummet på en gång. Och det var det värt. Vi fick ett jättefint rum med fantastisk utsikt över havet. Vi lyckas installera oss på detta flotta rum och därefter står vi på balkongen och kikar efter pappa och Kristoffer som vi hoppas få se körandes i hyrbilen. Och efter en lång stund dyker de faktiskt upp! Men det hade inte varit helt lätt att få ut bilen. De ansåg att vi "förlorat" vår bokning (som dessutom redan är betald av oss) då vi missat att hämta ut den. Istället säger de att vi får göra en ny bokning och punga ut med ca 7000 nya kronor. No Way! Efter lite surande och förhandlande slutar de med att de får ut bilen men till en extra kostnad av cirka 1000 SEK. Ja, ja. Inte mycket att göra...

Bilen är på plats. Dagen efter checkar vi ut och beger oss till första resmålet: Key West.