Miami

Måste ju bara berätta! Nettan ska flytta till Miami för ett jobb på 17 månader. Så jävla coolt. Avis? Ja. Hälsa på? Definitivt!

Skönt att det är söndag...

... och inte måndag. Eller gårdagens lördag. Var lite lätt sliten igår, alldeles för mycket mot vad jag faktiskt förtjänade. Efter jobbet kom barnens farmor och hämtade både bil och barn från dagis (lyx!). Sedan kunde jag ta en dusch och cykla in till stan medan Kristoffer joinade en kollegas 50-årsfest.

Inne i stan blev det AW med Veronica och Mia. Vi satte oss på Grappa där jag åt deras bästa pizza "Getost" drack en del vin och några öl. Sedan letade vi oss runt lite och hamnade till sist på Bishops Arms. Där dracks det mycket god öl och pratades fram till 01 (?).

Jag och Veronica tog en korv på torget och sen skulle jag cykla hemåt....men då ringer Kristoffer och säger att han är på en fest i Veronicas garage! Hyfsat konstigt. Men tydligen sant... Så jag följer med Veronica hem...och mycket riktigt...i ett garage på hennes bakgård sitter det 10 fulla gubbar (inklusive Kristoffer och en någor yngre kollega till honom). Vi skrattar lite och tar oss efter en stund upp till Veronica (alltså bara jag och Veronica). Där dricker vi saft och äter biscotti (så oskyldigt det låter) och en stund senare går jag ner i syftet att få med mig Kristoffer hem. Efter lite övertalan slutar det med att det beställs en stortaxi till Torshälla.

Så runt 3:30 är vi hemma. Och jag känner mig ju inte alls särskilt onykter...men damn vad illa jag mådde under naten. Blä.

Väl uppe på morgonen, eller förmiddagen kanske jag ska säga, upptäcker jag att telefonen är borta. Skit också. Ringer på den men ingen svarar. Ringer Veronica. Veronica var inte hemma men lovade att kolla efter om jag glömt den hos henne. Dagen går och när jag ska sätta mig och göra räkningarna så upptäcker jag att jag har Veronicas bankkort i min plånbok. Och hon har mitt kort troligtvis. Inser att det skedde en förväxling på Grappa då vi betalade maten. Vad jag då också kommer på är ju att när jag handlade i baren så betalade jag ju inte med mitt kort utan med Veronicas. Pinsamt! Får reda ut det på måndag tror jag...

Efter att vi hämtat barnen i Backa åkte vi förbi och plockade upp min cykel hos Veronica, och i min cykelkorg så hittade jag faktiskt min telefon! Slutet gott allting gott!

Dagiskillarna

Dagis verkar vara the place to be för våra barn. Och det är ju skönt! Nu har Gustav gått 2 fulla dagar som då innebär att Kristoffer lämnar vid 07 och att jag sen hämtar någon gång mellan 16 och 17. Jag har visserligen fått jordens bamsekramar av båda barnen då de sett mig komma, men sen är det full lek igen och det tar lång lång tid att ta sig till bilen. Men hellre det än att de skulle vantrivas!

Gustav har övergått till att endast sova en gång per dag. Han har också drabbats av dagisbacillerna nu. Näsan rinner som bara den och han är lite lite kinkig, Så vi får väl se statusen för morgondagen. Jag bävar redan nu inför det kommande VAB-träsket. Men en stor fördel är ju givetvis att jag ju kan sköta lite jobb hemifrån ändå...

Appropå kramar. Man får sedan en tid tillbaka jordens mysigaste (och blötaste) pussar av Gustav. Mest fantastiskt är det att få en puss precis då man vaknar. Underbara söta lille skruttunge! Och pussljud gör han samtidigt!

På jobbet är det massor att stå i. Vet inte vilken ände jag ska börja i. Bra och jobbigt. Skönt att det är fredag imorgon.

Nu ska jag hoppa i säng tror jag. Dagisbacillerna har även nått till mig, så jag känner mig långt ifrån 100...

Över förväntan

Inskolningen går superbra. Franks slutande med nappen går väldigt mycket över förväntan. Han frågar ibland efter nappen men kommer sen på att den är hos lejonungarna. Det bidde bara tårar första natten. Fantastiskt!

Solen skiner och jag håller på att köra med trimmern i trädgården. Men hela armen skakar efter att ha kört en stund. Skulle man hålla på med detta en hel dag skulle man ju få vibrationsskador. Aj!

Igår joggade jag en liten runda på 3,5 km. GI-andet har övergått till lite normalare former. Dvs jag äter lite lite pasta och endast en macka på morgonen. Vi får väl se hur det går vid invägningen imorgon. Men jag har inga förhoppningar på en nedgång om jag ska vara ärlig...

Nappar lämande till lejonungarna!

Idag har vi varit på Parken Zoo. Den främsta anledningen till besöket var att Frank skulle få lämna sina nappar till lejonungarna (nej, det finns inget napplämnarställe på Parken Zoo, men vi låtsades det). Stort så klart. Vi trodde vi skulle vara där en kort stund...men det var så himla trevligt så vi blev kvar i 4 timmar och hann med både fika och lunch. Och Frank lämnade sina nappar utanför lejonen och en stund senare gick vi tillbaka (efter att jag smugglat ner napparna i en papperskorg) och såg att napparna var borta. Och då var det ju givetvis lejonungarna som fått dem! Än så länge har det gått bra, men han har inte gått och lagt sig ännu så det kan ju falera. Eller, det är klart att det kommer falera. Vi räknar med flera veckor av nappsaknande från Franks sida. Hoppas bara det kommer gå bra! Och att han inte har någon hemlig nappgömma i huset som vi inte känner till...

Igår var vi på långpromenad under förmiddagen och sedan åkte vi ut i skogen med Mats och Carina och plockade lingon, blåbär och svamp. Och fikade. Viktigast av allt såklart!!

Gi har vi ju kört denna vecka, och under veckan gick det riktigt bra. Ingen direkt uppoffring. Vi moffade i oss god mat och försökte undvika kolhydrater bäst det gick. Efter 6 dagar vägde vi oss och konstaterade att vi båda tappat 2,5 kilo. På 6 dagar. Det är bra! Men sen är det ju så att helgen spårade ur vad gäller GI-filosofin...så vid nästa invägning om en vecka så får vi kanske vara nöjda om vi står kvar på samma vikt och åtminstone inte gått UPP igen. 2,5 kilo på ännu en vecka tror jag är fullkomligt orimligt. Vi har även promenerat en hel del förutom kosten, och det är ju givetvis bra det med... Till och från dagis både torsdag och fredag och sedan en riktigt lång promenad på lördagen.

Inskolning har det varit full fokus på denna vecka. För Gustavs del verkar det flyta på hur bra som helst, lite värre var det faktiskt för Frank. De går på olika avdelningar men eftersom det är så få barn där just nu har de haft öppet mellan stora och lilla avdelningen vilket har gjort att första dagen så såg ju Frank mig hela tiden vilket resulterade i att han blev supermammig och lite löjlig... Men dag 2 och dag 3 gick det visserligen bättre. Från och med nästa vecka ska han även få gå längre dagar vilket jag tror blir bättre för honom.

Första dagen på inskolningen så satt de på den stora runda mattan för fruktstund. Gustav roffade snabbt åt sig en bit banan och pulade in den i munnen på 1 sekund. Sedan satt han och såg ut som en ballong en stund innan bananen kom ut igen. Personalen såg lite förskräckt ut, men kände igen glupskheten från storebror. Så fort korgen sedan kom i närheten av Gustav sade han hela tiden "meer, meer, meer".

I övrigt så såg jag att han redan på dag 2 försökte pussa lilla Elsa som är 1½ år. Gustav böjde sig fram där hon satt tittade jättenära på Elsas ansikte och gjorde ett pussljud. Det ska börjas i tid!

GI - fas 1

Dag 1. Det har gått ganska bra att inte äta kolhydrater idag. Till frukost blev det 3 ägg, till lunch blev det sallad med köttfärssås och till middag blev det sallad och kyckling. Däremellan blev det dock lite melon. Kanske inte så bra, men ändå. Men just nu är jag så vansinnigt trött. Tror faktiskt att jag ska ta en dusch, göra en hårinpackning, pyssla om fötterna och sen krypa ner i sängen. Trots att klockan inte ens är åtta just nu...

Dagen har visserligen varit ganska intensiv. Pia och hennes 2 barn kom vid 9-snåret imorse. Det blev bus med dem hela dagen. Veronica kikade förbi ett par timmar. Frank sov inte middag och var lite lätt grinig på eftermiddagen. Gustav sov endast 1 timme istället för 2 sovpass. Kristoffer jobbade första dagen på läänge. Nya tag imorgon. Då ska huset städas, Frank få gummistövlar och kylen fyllas med mat.

70 kilo kärlek

64 kilos bröllopsform har nu övergått till 70 kilo kärlek. Mer att älska. Och mer att hata. Jag visste ju att det snabbt skulle läggas på några kilon då amningen försvann och jag började jobba...men inte att det skulle gå så här snabbt.

När jobbet startar får jag ha en tröja med trycket "Nej, jag är INTE gravid, jag har bara haft en jävligt GOD semester". För några fler graviditeter kanske det aldrig mer blir. Jag vill ju, men Kristoffer är fortfarande väldigt, väldigt anti. Vet inte hur jag ska lyckas omvända honom. Hmm... men jag (och han) vet att jag kan vara j-ligt tjatig och envis och tjatig... Så kanske jag till sist om några år får min vilja igenom. Fast då kan det ju hända att jag faktiskt ångrat mig redan.

Varför är allt gott så onyttigt? Jag älskar att äta. Och jag kan äta ganska mycket. Och jag är alltid hungrig. Och vin och öl är alldeles för gott. Fast vatten är ju visserligen oslagbart då man är törstig. Och visst har jag ju en skönare känsla i kroppen då jag ätit en hälsosam frukost eller en hälsosam middag. Men det där suget efter något sött... eller att få sätta tänderna i världens godaste bröd.. eller att moffa i sig glass. Vad ska man göra åt det? Jag skulle aldrig kunna gå på diet. Dissa god mat? No no. Alltså återstår endast att träna. Och att planera in det i kalendern. Annars kommer det inte bli av och då kanske de 70 kilona av kärlek raskt övergår till 80 kilo. Damn.

På måndag börjar det nya träningsfyllda livet. Det nya, fantastiska jag kommer att snöra på mig joggingskorna och sakta sakta komma i form. Mitt nya liv börjar på måndag. För vilken gång i ordningen kan man undra?

Sommar

Jag saknar att skriva. Kanske fånigt, men jag gör det verkligen. Vet bara inte VAD jag saknar att skriva. Tidigare i år så lade jag ner mitt "dagboksskrivande" eftersom det kändes djävulskt irriterande och onödigt att skriva här OCH skriva där. Men eftersom det är så sällan jag skriver här och numera ALDRIG där så blir det ju väldigt lite skrivet. Kanske jag lider av något slags behov av att skriva. Eller så har det att göra med att jag har så dåligt minne och knappast minns vad jag gjorde igår...och har jag då skrivit lite grann så kan jag ju faktiskt läsa mig till vad jag gjorde just igår. Eller den där söndagen för 2 veckor sedan.

Semestern lider mot sitt slut. Kristoffer börjar jobba på måndag efter dryga 3 månader som pappledig. Själv är jag hemma ett tag till då jag ska ta hand om inskolningen. Det ska bli kul. Gustav har blivit så stor (faktiskt 15 månader just idag) och är allt annat än en liten bebis. Han har slutat med välling (ironiskt nog bara en vecka efter att vi fick 5 paket välling av grannen vars son slutat med välling...så de paketen får väl vandra till nästa granne!). Han är en liten retsticka (världens sötaste retsticka dock), pussas och kramas (och slåss - den lilla illbattingen). Han äter allt. Han är en riktig sabotör och vandal som bara ska "förstöra" legotorn och annat. Energisk så det står härliga till. Och, såklart, alldeles, alldeles underbar!

Vi har haft en bra semester. Först en dryg vecka uppe i stugan. Delvis med mina föräldrar, men även vår lilla familj ensamma i stugan. Vilket var ganska skönt faktiskt. Och jag tror mamma och pappa tyckte det var ganska skönt att få dra iväg ett par dagar från det lätt kaotiska som det blir med 4 vuxna och 2 busungar på 50 kvadrat. På vägen hem från Sammakko stannade vi förbi hos Petter och Laila. Härligt att träffa dem igen!

Vi var sen hemmma cirka 5 dagar och badade i poolen och tog det allmänt lugnt. Vädret har varit toppen nästan varje ledig dag. Sen åkte vi till Barolo i Italien för att fira mammas 60-årsdag. Det var en fantastiskt trevlig resa. Vi åkte ganska sent från Skavsta så vi satt nog inte i hyrbilen förrän runt 23 skulle jag tro. Vi hade ingen karta. Det var mörkt ute. Jag hade bokat in oss på ett hotell som låg vid San Siro. Det varungefär allt vi visste. OCh vi åkte och åkte och åkte. Vi hamnade först i utkankten av Milano där gatorna kantades av horor. Sen irrade vi lite hit och lite dit. Vi frågade massor med folk om vägen. Dritto, dritto, dritto blev oftast svaret. Vid San Siro körde vi runt, runt och runt. Vi har nog sett stadion ifrån alla tänkbara vinklar. Och alla som var ute och festade började kolla skeptiskt på den gråa minibussen som körde fram och tillbaka hela tiden. Till sist frågade Nettan och Kristoffer några gubbar och en tranvestit (som Kristoffer blev livrädd för)på ett hotell. De hade sett vår bil snurra förbi ett flertal gånger och förstod att vi var aningens lost. De förklarade noga vägen för dem.

Med deras hjälp så hittade vi till hotellet och kunde checka in på hotellet klockan 02. I sängen fanns det jordens största och hårdaste kuddar så någon vidare sömn var det inte tal om...

I Barolo var det precis så vackert som vi mindes det. Och fantastiskt vin och god mat. En lyckad resa helt klart. Hotellet hade en pool och Frank var jätteduktig och simmade hela längden (kanske 25 meter) själv med sina puffar. Imponerande!

Efter 3 nätter var det sen dags att åka hem. Gustav är ingen hit att ha på flyget. Planet lyfte först 19:40 så man hade ju hoppats på sovande barn...men Gustav han satt inte still EN sekund. Han for upp och ner konstant. Fast så länge han fick röja fritt i vårt säte så var han ju glad. Och hellre en röjande unge än en som skriker och är ledsen hela resan. Och vid inlandningen så somnade han ju faktiskt!