Vad trött jag blir. Skulle iväg till BVC i morse för att Frank skulle vaccineras. Klär på overallen och sätter honom i vagnen. Rullar ut vagnen. Punktering. Igen. F*n. Överväger att ta Frank i bärselen men inser att det är alldeles för långt att gå. Ringer BVC och får en ny tid på måndag.
Bestämmer mig för att gå till Statoil för att köpa lagningssats. Man kan ju inte hålla på och springa till cykelhandlaren varje gång det blir punka. Men med facit i hand kanske jag skulle ha gjort det.
Jag sätter Frank i sin stol och säger: -nu ska mamma bara laga punka på hjulet och sen kan vi ta en promenad i det vackra vädret. Det går snabbt!
Tar loss hjulet från vagnen och börjar slita och dra i däcket. Får inte loss det. Gahhh!!! Överväger att ringa Kristoffer för att få support via telefonen. Men, nej herregud. Jag är snart 30, utbildad ingenjör och har faktiskt lagat punka massor med gånger på cykelslangar. Lite stolthet har jag allt. Sliter och drar. Svär och kämpar. Frank börjar bli otålig. Jag är svart om händerna. Naglarna går av. Jag börjar gråta. Frank börjar gråta. Det förbannade däcket vill inte av. Ringer Kristoffer. Trots allt. Men vad kan han göra? Han är ju på jobbet. Säger att han fixar det när han kommer hem. Men jag vill ju ut och gå. Nu. Jag vill inte sitta som en fånge i lägenheten hela dagen....
Inser med viss skamsenhet att jag inte fixade det. Pinsamt. Fäller ner persiennerna för att slippa se den blå himlen. Kokar kaffe och tinar lite bullar. Tröstäter. Funderar på hur jag kunde bli ingenjör egentligen. Ibland är världen bra konstig allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar