Och jag har knappt skrivit en rad här. Så kan det bli. För mycket att göra, för lite ork och helt enkelt bortprioriterad aktivitet.
Men vardagen rullar på. Måndag till torsdag består av dagislämning, stress till jobbet, jobba gärnet (skulle behöva minst 12 timmar per dag på jobbet egentligen), komma till dagis med andan i halsan 10 minuter i fem. Komma hem runt 17:30 (ja, det tar lite tid att komma iväg från dagis). Klura ut någon slags middag, vilket allt för ofta resulterat i makaroner och köttbullar, städa undan middagen, fixa en maskin tvätt, dammsuga, bada barnen, natta barnen...och sen är klockan ca 20:00 och då finns det ingen ork till att jobba eller ens tänka. Så någon timme senare dyker jag själv i säng. Oerhört spännande liv!
Men sen kommer torsdagskvällen och då kommer (äntligen) Kristoffer hem. Det ger lite andrum och jag vet att jag slipper åka till dagis på fredagen. Men sen kan det ju även vara så att Kristoffer har arbetsintervjuer på fredagar (vilka dagar ska de annars ske på?) vilket leder till att jag inte är helt friställd eventuellt vabbande. Som exempelvis igår.
Frank hade jätteont i magen under natten till fredagens och vi bestämde att han skulle få sova ut så skulle vi komma senare till dagis. Och han sov till kanske 7:30. Vi åt frukost. Han klagade på lite magont. Men som den superstressade mamman som helst ville till jobbet för att avverka en hel del "måste-möten" så började jag pinsamt nog att "muta/hota". Sade grejer som att "om inte vi åker till dagis idag så kan vi inte åka till badhuset med Elin och Hugo imorgon". Vad tror ni Frank säger då? Jag har inte så ont i magen, jag vill till dagis. Fy skäms Annica! Men jag insåg en stund senare då Frank började se allt blekare ut att det inte var en bra idé med dagis. Så vi blev hemma. Vid lunch skulle Kristoffer avlösa mig. Och dessförinnan hann Frank med att kräkas. In my face. Nej, inte att han kräktes i ansiktet på mig, utan mer "rätt åt mig". Frank är faktiskt helt fantastiskt duktig på att springa till toaletten och kräkas (till skillnad från mig själv då jag var liten). Och som han har kräkts stackaren. Idag har han inte fått behålla någonting. Ingenting. Stackaren. Men fantastiskt tapper är han.
Jag inser ju redan nu att måndagen är körd. Det blir vab. Hoppas verkligen att det räcker med måndagen...det ser vi imorgon. Om det inte är så att Gustav blir smittad. Eller jag själv för den delen...
Ja, denna helg blev inte en familjedate med Martinsson på lördagen eller en fika-kalas hos Veronica på söndagen. Nej, detta blev en kräkhelg i enskildhet. Tråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar