Ootej då!

Det är Gustavs standardfras och betyder givetvis "Okejdå". Ett ord som han använder vääldigt ofta. Om man ber honom att hämta något eller om det är något annat han ska göra: Ootej då!

Gustav han är en riktig liten filur som man ibland kan bli fullständigt tokig på. En riktig liten retsticka med 2-årstrotset inbakat i varenda liten nerv. Ibland undrar vi, jag och Kristoffer, hur VI kunde få ett sådant trotsigt barn när vi själva var nästintill Guds änglar som små. Kanske inte hela sanningen men vi var, enligt säkra källor, så enkla att ha å göra med. Min kära syster däremot, hon var en riktig liten skitunge. Gustav påminner om henne på alla sätt och vis enligt mina föräldrar. Och jag är nog beredd att hålla med. Trots att jag bara är 2 år äldre än syrran kan jag nog ganska klart se likheterna. Men hallå!! Borde det inte vara syrran som då ska få ett sådant barn!? Nu har ju inte hon några barn, men ändå!

Nä, inget illa om syster. Hon är världens bästa. Såklart. Och absolut inget ont om Gustav. Han är världens sötaste och goaste 2-åring. Men ibland, ibland blir man lite lätt matt. Som när han får vredesutbrott vid matbordet. Gång på gång på gång. Allt är fel. Besticken är fel. Maten och drycken ska han hälla upp själv. Det är otroligt mycket "kan själv" i Gustav. Och skulle man (som när vi var i Sammakko) försöka servera mjölk ur en jättekonstig mjölktetra så vrålar han "INTE DEEEEEEN". Och tårarna sprutar och han sätter armarna i kors och skjuter fram surläppen. Och blänger under lugg. Sen får man lura ner mjölken i glaset utan att han ser att det kommer från den hysteriskt konstiga mjölktetran.

Gustavs favoritsysselsättning är förstås att springa efter storebror och hans kompisar. Och han blir så förtvivlad om han inte får följa med. Och såklart så kniper det i mammahjärtat då Frank och hans kompisar springer ifrån Gustav eller retas med honom. Lillplutten. Man vill bara skydda honom från allt farligt i världen. Och i nästa sekund så tänker jag att om cirka 10 år så är han 12 och storebror är 14. Och jag tänker "hjälp" hur ska det gå. Hur ska mina små pluttar kunna bli så stora? Och självständiga och inte vilja kramas med mamma mer. Huu, jag blir alldeles ledsen när jag tänker så. Men samtidigt finns det såklart en nyfikenhet. Hur kommer de bli, hur kommer de fixa skolan, vilka kompisar kommer de leka med? Kommer de att spela handboll? Det ska bli så spännande att se! Och 10 år är ju verkligen ingenting!!

Något annat som Gustav älskar är att åka vagn. Men om sanningen ska fram så är det ganska så snålt med vagnturer. Så när det väl vankas en vagntur så blir han överlycklig!

När vi var uppe i Sammakko i somras så tyckte han väldigt mycket om att åka med Kristoffer i båten för att fiska. Men det kan också vara ganksa så sövande att sitta i en båt som tuffar fram på sjön...