Veckorna på 62C

Efter att Frank hade fötts flyttades han upp till avdelning 62C på Mälarsjukhuset. Avdelningen är även en neonatalavdelning med vård av för tidigt födda barn. Man kan lugnt säga att Frank såg stor ut jämfört med de små, små bebisarna som var där. Frank låg till en början i en värmesäng och hade en apparat som kallas CPAP kopplad till sig. Apparaten sprutade in syrgas genom näsan och höll även ett övertryck i lungorna. Han hade även diverse mätare kopplade på kroppen för att registrera hjärtat, andningen och syresättningen av blodet. Så de första dagarna såg vi inte riktigt hur han såg ut.

Till en början sade läkarna att han nog skulle behöva ligga ett par dagar och sen kunde vi få flytta ut till BB. Men efter en lungröntgen visade det sig att lungorna var värre än vad man från början hade trott. Många värden var också dåliga. Redan första dagen fick han blodtransfusion pga att han "förlorade" blod då navelsträngen slets av under förlossningen. Efter det fick han mycket finare färg och verkade lite piggare.

Jag och Kristoffer bodde en vecka tillsammans på BB, men satt såklart inne hos Frank mest hela dagarna. Flera gången om dagen skulle de ta en massa blodprover på Frank för att se hur de olika värdena var. Det var fruktansvärt jobbigt att se hur de försökte sticka honom. Hans kärl kröp hela tiden undan och han höll hårt på sitt blod och ville inte dela med sig. Till sist var det nästan ingen som ville/kunde sticka honom...

Ett värde man kontrollerar för att se eventuella infektioner i kroppen kallas CRP. Detta värde ska normalt vara under 8. Franks CRP bara ökade och ökade. Ett par dagar var CRP över 160. De dagarna var han riktigt loj. Han ville inte äta alls utan fick sondmatas. De dagarna var alldeles fruktansvärda och vi var uppriktigt oroliga huruvida han skulle klara sig eller ej. Läkarna meddelade dock att det inte svävade mellan liv och död.

Men när man befinner sig i den sjukhusmiljön med en liten bebis som ligger alldeles loj och tillsynes orkeslös och som dessutom får blodtransfusioner (3 stycken blev det), plasma och utsätts för en massa nålstick då är man inte kaxig. När jag då pratade med Franks mormor och morfar gjorde jag ju bara dem sjuka av oro. Det var ingen positiv bild jag målade upp. Under vår vistelse på sjukhuset var det 2 barn som dog - och det gjorde inte situationen lättare... Personalen som jobbar där, som förövrigt är helt fantastisk, måste ha ett psyke av en annan värld som får uppleva sådana tragiska händelser nu och då. Ett barn som dör är alldeles omänskligt och borde bara inte hända....

Som tur var är Kristoffer lite starkare och kunde förklara mer sakligt för mina föräldrar hur läget var. Det vill säga han kunde berätta utan att hulka fram läget och dessutom förstärkte han allt som faktiskt hade blivit bättre. Frank behövde ju inte längre CPAP-apparaten till exempel. Vi lyckades också få tillstånd för ett besök av våra föräldrar. De fick se Frank då han var en vecka gammal och de värsta dagarna hade passerat. Detta möte gjorde att de kunde sova bättre på natten. Han verkade ju vara en helt vanlig bebis som piggnat till sig ordentligt.

Efter en vecka blir man tydligen "utkastad" från BB så då sov Kristoffer hemma. Mammorna får bo på avdelning 62C, så jag flyttade in dit. Helt plötsligt en dag ansåg de att Frank var så stabil att han kunde få flytta in i en annan sal (inte intensiven). Där hann vi vara i ett par dagar när läkaren en morgon (fredagen den 11:e Juli) under ronden undrade om vi ville åka hem!! Jag var inte alls beredd på det och blev förstås jätteglad, men samtidigt lite orolig. Hur skulle vi klara oss utan alla mätare som registrerade andningen mm??

Jag skyndade ut ur salen (som är en mobilfri zon) och ringde efter Kristoffer. Runt lunchtid packade vi in alla mina pinaler i bilen och bar sen ut Frank i friheten. Vi såg nog ut som världens stoltaste föräldrar när vi tog hissen ner från BB.

Väl hemma så bestämde vi oss för att bara vara vi tre över helgen. Inga besökare alls. Helgen gick snabbt och på nätterna sov Frank mellan oss i sängen. Åh, vad mysigt det var! Och man glömde väldigt snabbt bort att oroa sig för att vi inte hade några mätare kopplade till honom. Det som var mest jobbigt var att inte veta hur mycket bröstmjölk han fick i sig. På sjukhuset vägdes han alltid innan matning och efter. På så vis visste man att han fått i sig si och så många milliliter mat. Nu hade jag ingen aning. Och det var till en början jobbigt.

På måndagen hade vi tid för återbesök och nya prover togs på Frank. CRP var sakta men säkert på väg nedåt nu och var värdet 61. Läkaren medelade att vi kunde sluta ge honom antibiotika. Vi blev utskrivna och kunde nu installera oss på riktigt i vårt hem.

Denna vistelse på 62C har gett oss en massa nya kunskaper om CRP, trombocyter och gud vet alla termer. Vi har även fått uppleva en alldeles fantastisk sjukvård och hängiven personal. Vi är väldigt tacksamma att det i Sverige finns sådan hjälp att få.