I natt låg jag av någon anledning vaken ett tag. Eller det var väl tidig morgon, för det var relativt ljust i rummet. Frank låg och sov mellan oss och snarkade på ett väldigt sött sätt. Det är helt obeskrivligt vad söt han är när han ligger och sover. Man känner så stor kärlek att man inte vill sluta titta på honom. Och det var väl då jag började tänka på att det känns lite jobbigt att börja jobba igen. Jag vill ju vara med i Franks utveckling. Jag vill ju se när allt händer. Jag vill krama honom och pussa honom på de babymjuka kinderna. Och hans bulliga händer. De kommer ju inte vara bulliga så länge till antar jag. Tänk... Om 14 år är han i moppeåldern. 14 år går nog fort. Fast, det är klart att det är långt bort. Men i vilket fall så är det ju en begränsad tid som han är en bebis. Såklart. Och alla åldrar är säkert fantastiska på sina sätt.
Jag vet att jag många gånger beklagar mig över jobbiga dagar då Frank bara är tvär och jag bara är trött. Men de fantastiska dagarna är ju så många fler. Det kommer bli en omställning att inte "umgås" med Frank dagarna i ända. Men det är klart att jag vill unna Kristoffer att vara hemma hela dagarna med Frank en tid. Och han kommer uppskatta det. Men han kommer nog också inse vilket jobb det är att ta hand om ett barn hela dagarna. Ensam. Emellanåt så längtar jag ju efter att börja jobba. Men jag tror att jag kommer sakna Frank väldigt mycket på dagarna. Och tiden med 12 timmarsdagar på jobbet är definitivt förbi. Jag tror att jag kommer ha ganska bråttom hem på eftermiddagarna. Frank nattas ju redan vid 19.
Nu ska jag passa på att njuta av de sista veckorn av min mammaledighet. Trots flyttpackning, dunderförkylningar och flyttstädning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar