I tisdags då han kom hem från dagis så var han lite loj och en stund senare så fick han feber. Då vi åt middag låg han i soffan och slumrade... Stackaren! Han hade 39,6 vad vi vet. Tack och lov att det finns alvedon!
Han var även lite hostig, men inte så farligt tyckte vi. Igår var vi givetvis hemma från dagis och han var feberfri hela dagen. Men sen på kvällen kom hostan och febern tillbaka och han "skällde" liksom då han hostade. Lite senare på kvällen vaknade han av hostan och drabbades av lite panik. Och hur väl jag än vet att jag INTE ska få panik utan bara ta det lugnt och trösta så går det inte... Jag öppnade fönstret och stod med honom i famnen och tankarna gick åt väldigt läskiga håll. Tänk om han slutar andas? När ska man ringa ambulans? Hjälp, vad ska jag göra. När jag blir panikslagen går det direkt ut över Kristoffer. Jag fräser åt honom att han måste hjälpa till. Men med vad? Vad ska Kristoffer göra? På något sätt känns det i alla fall tryggare att man är två som tittar på Frank och håller om honom... Men, å andra sidan så är det ju tur att Kristoffer kan vara lugn vid sådana här tillfällen och inte panikar som jag...
Efter lite mer alvedon och nässpray så sov han i alla fall lite bättre, och senare delen av natten tyckte jag att han hade vanlig slemhosta. Jag däremot sov inte så bra eftersom jag låg och vakade och väntade in hostattackerna...
På morgonen var febern borta igen. Jag ringde BVC och vårdcentralen. De skrev ut en hostmedicin som jag ska kunna hämta på apoteket senare idag. Smidigt!
Just nu ligger skrutten och sover i vagnen bredvid mig. Lille älsklingen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar