Förlossningen

Tisdag morgon klockan 9:00 hade vi tid på förlossningen för igångsättning. Det hela startade såklart med en undersökning där man konstaterade att livmodertappen inte var helt mogen ännu. Trots detta så fick vi ett alldeles eget förlossningsrum (rum 9) att vistas i. Lite skillnad mot då vi kom in för att föda Frank och alla förlossningsrum var upptagna...

För att påskynda mognaden så fick jag en pluttepluttig liten tablett. Sedan var det bara att vänta i 6 timmar för att bli undersökt igen. Jag fick inte tabletten förrän 10:30 och undersöktes inte förrän vid 18:00. Då konstaterade de att tappen ännu inte var redo. Typiskt. En hel dag hade passerat utan att vi var nära en bebis. Jag fick nu 2 alternativ. Antingen ta en till pluttepluttig tablett och vänta 6 timmar. Resultatet då skulle vara att jag skulle få värkar under natten och kanske förlösas tidigt på morgonen. Alternativ 2 var att få en sk sovdos och sedan undersöka läget på onsdag morgon istället. Jag valde det senare alternativet.

Kristoffer åkte hem och sov (och träffade Frank såklart). Jag bänkade mig i dagrummet med kaffe och mackor och Desperate Housewives på TV. Sedan fick jag bricanyl, citodon och något annat. Sov som en prinsessa och vaknade vid 06:00. Åt frukost vid 07:00. Vid 08:00 kollade de mig med CTG och konstaterade att jag var 2-3 cm öppen. Inga direkta värkar. Kristoffer kom tillbaka. Klockan 09:00 kopplade de på mig droppet som ska sätta igång värkarbetet. Vid 10:00 smög värkarna igång. Klockan 12:00 hade jag rejält ont och var öppen 4 cm. Började då andas lustgas och satt och gungade på en pilatesboll. Sedan gick det snabbt från obehagligt till jävligt ont. Klockan 13:00 var jag öppen 6-7 cm. Det hela gick alltså ganska snabbt. Nu började jag fråga om smärtlindring. Barnmorskan frågade om jag ville ha morfin (men efter att ha läst att det kan påverka bebisens andningsfunktion så ville jag INTE ha morfin) men jag sade att jag ville testa epidural. OK sade barnmorskan.

13:30 hade jag så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tanken på att jag skulle föda med enbart lustgas var som bortblåst. Varför i hela friden skulle jag utsätta mig för denna obeskrivliga smärta när det finns bedövning att få? Nej, allt som kunde befria mig från det jävliga och fruktansvärda var mer än välkommet. Narkosläkaren kom in och satte nålen i ryggen på mig (hon gjorde det mitt i en värk så jag minns inte riktigt hur det gick till). Sedan kändes det som att jag fick en elektrisk stöt. Tydligen hade hon kommit åt någon nerv. Hon gjorde ett nytt försök och då kändes det bättre. Eller hur det nu var. Hursomhelst - succesivt började bedövningen att ta och det var så vansinnigt befriande.

Från och med nu var värkarbetet en angenäm upplevelse. Jag kunde prata, äta, dricka och behövde bara ibland ta till lustgasen för att dämpa smärtan ytterligare. På CTG-kurvan kunde man se att värkarna kom med 2-minutersintervall. En stund senare fick jag känslan av att det började "trycka på nedåt". Barnmorskan undersökte mig, men konstaterade att jag endast var öppen ca 8 cm. Alltså fick jag avvakta lite med att "trycka på".

Men tiden tickade på och när klockan var runt 16 så ville jag verkligen börja krysta. Det var väl OK att göra det. Bebisen stod fortfarande ganska högt - men om jag ville följa med i värkarna så var det OK. Jag frågade barnmorskan om hon trodde att bebisen skulle vara ute innan 17:00. Kanske, kanske inte...svarade barnmorskan.

När klockan var runt 16:30 gick barnmorskan och hämtade en läkare. Hon gjorde det av den anledning att vi stod lite stilla i arbetet. Mina värkar varade ganska korta stunder och kroppen fick således inte den hjälp som kan behövas. Bebisens hjärtljud var hela tiden bra. Men hon ville ändå rådgöra. Vilket vi är glada för såklart. De gjorde ett test på bebisen för att se om bebisen var stressad - men det var tack och lov frid och fröjd. Däremot så ville läkaren att vi skulle få ut bebisen ändå. Han tyckte att epiduralen var lite väl effektiv och dämpade krystvärkarna lite för mycket. Han började således att pressa på min mage under tiden jag krystade ivrigt påhejad av Kristoffer och barnmorskorna. Nu var det inte längre så skönt. Det spänner något vansinnigt då bebisen är på väg ut. Men ut måste den ju - så det var bara att krysta på. Vet inte hur många krystvärkar det blev, men 16:58 kom den lille guldklimpen ut! Han kom alltså före 17:00! Fast det hade varit lite roligare om han hade kommit ut 17:00. Då hade han varit född klockan 5 (em) 2010-05-05.

De lade upp bebisen på min mage och jag såg att det var en liten pojke! Han började gny och skrika lite och de lät honom ligga kvar. Jag hade dock lite svårt att tro att han skulle få ligga kvar eftersom de sprang iväg med Frank. Men, nej - de skulle inte ta honom. Han verkade så frisk så! Underbart att höra!

Moderkakan kom ut relativt snabbt och jag syddes med 5 stygn. Under tiden beundrade vi vår lille kille som låg på min mage och säkerligen funderade över vart han hade hamnat. Sedan lämnades vi ensamma och fick in fikabrickan. Och godare kvällsfika har jag nog aldrig ätit!

Bebisen vägdes och mättes. Och det är helt sjukt - men Frank och hans lillebror hade exakt samma födelsevikt: 4180 gram. Den nye lille killen mätte 53 cm (Frank var 54,5 cm). Och de påminde otroligt mycket om varandra!