Virrig

Oroväckande virrig. Jag har börjat tappa bort eller glömma saker. Senast idag så var jag på Tuna Park. Tog en cappucino på Waynes med Gustav som ypperligt sällskap. Gick därifrån. Försökte få Gustav glad. Efter lite banan och vatten på Waynes så insåg jag att han ville amma... Amningsrummet var upptaget så jag fick stå inne på handikapptoaletten och amma. Mindre trevligt. Gustav var fortfarande rasande så jag fick pälsa på oss och promenera runt ute en stund. 5 minuter senare så däckade han i vagnen. Då kom jag på att min telefon förmodligen låg kvar på bordet på Waynes.

Shit! Men, jag tog det ganska lugnt faktiskt. Ni vet, jag har ju en pensionärstelefon, och de är ju inte så stöldbegärliga direkt. Dessutom var det ganska lite folk i farten. Jag vandrade bort mot caféet och biträdet kunde glatt överräcka telefonen till mig. Vilken tur!

Men, som sagt...det är ju inte första gången. Jag skulle nog vilja säga att det startade i mitten av Maj då jag lade nyckelknippan på biltaket och körde iväg (fortfarande försvunnen såklart). Sedan dess har det hänt alldeles för många gånger att jag irrat runt här hemma och letat och letat efter bilnycklar, husnycklar, plånböcker, telefoner. You name it! När vi var på fiskeresa så tappade jag först bort bilnyckeln. Sedan plånboken. Sedan mössan och vantarna. Och allt det inom 24 timmar. Och nu har jag förlagt mina skinnhandskar någonstans...

Det är ett under att jag inte glömt barnen än så länge!