Redan i dag mår vi faktiskt mycket bättre. Skönt. Vädret är strålande vackert. Jag funderar på att ta vagnen till dagis, men så kommer det inte att bli. Jag ska istället försöka helgstäda lite i huset. Det är ju lite motion det med!
Just nu känns det jätteroligt att jobba. Jag varvar jobbdator med nöjesdator. Jag varvar kaffe med kakor (shame on me!). Jag varvar shopping med att glutta in på internetbanken. Jag varvar dåligt samvete med en känsla av att "det löser sig".
Det blev lite shopping på förmiddagen. Morgongåvan är nu fixad! Till mig själv blev det leggings, tröja och kofta. Och mat till kylskåpet.
Åh, det går inte att lägga upp filmen på Frank då han pratar med flygplanet. Filmen blev för stor. Får testa och göra en kortare sekvens idag. Om han är på det humöret!
Humör är något han har. Varje morgon är det ett evigt bråkande då kläderna ska på. Jag blir tokig. Helt frustrerad. Och irriterad. Varför ska det vara så 9 gånger av 10? Och sen samma visa på dagis då man ska hem. Ibland vill man bara kasta in handduken och lägga sig på golvet och strejka.
Ibland, eller kanske ganska ofta, så slutar det med att jag säger "Hejdå" och tar med mig Gustav ut till bilen (den stackaren har ju suttit färdigklädd i en halvtimme). Sen väntar jag där ute. Efter en stund öppnas dörren och Frank ropar: "Mamma! Jag vill följa med!" Och då är han 9 gånger av 10 snäll som ett lamm då man ska på med kläderna. Men imorse var det den där 1 av 10-gångerna då det inte fungerade. Så då fick vi upprepa proceduren två eller tre gånger. Till sist var jag så arg så jag klädde på honom väldigt barskt. Och struntade i hans strumpor. Kände mig iofs lite dum i huvudet då vi på dagis tog av han kängorna och han var barfota i dem. Självklart hade vi publik vid avklädningen.
Så, hela denna vecka har jag kommit mellan 20 och 30 minuter för sent till dagis. Jävligt irriterande. Jag pratade allvar med Frank i bilen. Det verkade som att han lyssnade och tog till sig. Men, kom igen, han är 2½ år. Kommer han att ta till sig det jag sade??