Dessa två dagar som barnen varit krassliga har varit alldeles förfärliga. I går och i dag har Gustav varit som ett plåster på mig. Han kommer konstant krypandes och hulkar fram ma-ma-ma-ma. Han ratar allt. Välling, gröt, puré. Det enda som duger är mamma och att amma. Jag blir tokig! Sen så sover han ytterst sällan och maximalt 30 minuter i stöten. Jag håller på att gå under. Jag var så frustrerad i förmiddags att jag hoppade gråtandes in i duschen. Stod där inne och tyckte synd om mig själv. Kom på då att det enda jag önskade i morgongåva är att Kristoffer jobbar lite mindre och är hemma med oss lite mer.
Frank däremot gör inte mycket till oljud idag. I natt hade han 40,2 graders feber och var tokhet. Nu är febern nere på 38,3 och han har spenderat hela förmiddagen i soffan framför Nicke Nyfiken. Han har fått i sig lite yoghurt och saft. Men vill inte äta någon lunch. Nu önskar jag bara att Gustav, som precis somnat, sover i minst en timme så jag hinner rensa huvudet lite grann. Borde kanske passa på att vila men jag finner ingen ro till det. I dag känns det som att jag har alldeles för mycket att göra. Måste jobba ett par timmar hemifrån, bröllopet är endast en månad och en dag bort, jag borde träna, jag borde städa och jag borde vara mer lycklig. Kan säga att jag faktiskt längtar tills bröllopet är över och jag har börjat jobba på riktigt. Då kan man ju få "vanliga" dagar med jobb på dagtid och familjeliv på eftermiddagar och kvällar. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar