Frosta av frysen

Vad fantastiskt det är med barn! När jag idag nattade jag Frank så tänkte jag på vilken fantastisk upplevelse och ära det är att få vara så nära någon som växer upp. Att se hur individen formas och utvecklas för varje dag. Det är helt underbart. Egentligen inget som jag tänkte skulle vara så innan barnen kom till världen. Egentligen tänkte jag ju inte så mycket alls just då på hur det skulle bli med barn och familj. Man vet ju inte då vad som väntar. Men bra fantastiskt är det. Man blir så lycklig av sina små hjärtan.

Och ibland blir man ganska trött. Som när man kommer hem på fredagseftemiddagen och upptäcker att frysen stått på glänt och det är ett enda snökaos i frysen. Vad ska man göra då? Det är bara att börja frosta av frysen ivrigt påhejad av 2 små trollungar som inte vill något annat än hjälpa till. Det gick iofs rätt bra. Frank hjälpte mig att hacka bort lite is och Gustav han hjälpte mig genom att välta ut skurhinken mitt på golvet. Efter en bra stund var vi färdiga och då såg det givetvis ut som ett ordentligt krigsområde i köket.

För att stilla barnens hunger under avfrostningsjobbet så fick jag helt sonika bjussa på både bananchips, bananer och russin. När Kristoffer sen kom hem och började laga mat så var kanske inte barnen jättehungriga...Men JAG var vrålhungrig och maten luktade så gott. Och vinet smakade bra. Även denna fredag! Men sen förtas lite av njutningen av maten då Gustav sitter och välter sin tallrik upp och ner och kastar bestick och mugg på golvet (han har ett förskräckligt bordsskick - jag vet) och Frank storbölar för att han abolut inte vill äta maten. Det var kött och det är ju förskräckligt äckligt. Eller? Så, man får ta en tugga, tugga jävligt snabbt, plocka bestick från jobbet, trösta Frank, skälla på Gustav, ta en tugga mat, fräsa åt Frank att han ska sluta böla, ta en tugga till, torka utkletad mat från bordet...och så håller det på. Jätteharmoniskt!

Men sen glömmer man ju allt sånt när de är som de oftast är. Alldeles alldeles underbara!