Förlossningen

Klockan 09:00 fredagen den 27:e Juni hade vi en tid på Mälarsjukhuset för så kallat ställningstagande. Eftersom jag gått nästan 42 fulla veckor så ville man kolla om barnet i magen mådde bra samt om det var läge att sätta igång förlossningen. Vi hade packat väskorna och begav oss förväntansfulla till sjukhuset. Vi var båda ganska säkra på att de skulle sätta igång det hela.

De kopplade på CTG, tog blodprov, gjorde ultraljud och undersökte mig. Bebisen mådde bra. Mitt blodtryck var under kontroll. Jag var öppen 1½ cm. Med andra ord såg de ingen anledningen till att sätta igång förlossningen. Vad besvikna vi blev!! Vi fick en ny tid på måndagen den 30:e Juni för ny undersökning.

För att dämpa besvikelsen åkte vi iväg på en liten utflykt till Mariefred och Gripsholms slott. Åt picknick och gick på slottet. Sen var det bara att ringa runt till alla och säga: - Nej, det blev ingen bebis idag heller....

Under söndagen den 29:e var Veronica och Andreas över och fikade. Jag hade haft en hel del förvärkar under dagen, men tänkte inte så mycket mer på det. Vi hade ju ändå en tid på sjukhuset på måndag morgon. Ett par timmar efter att Veronica och Andreas hade gått hem gick vi och lade oss. Några minuter efter att jag släckt lampan (runt 23:30) så knäppte det till och det blev vått i sängen. Jag rusade in på toaletten och sade: Shit, nu händer det på riktigt!! På 2 röda hade Kristoffer dragit på sig skorna, brett varsin macka och stod startklar i hallen. Vänta, vänta sade jag, man måste ringa till förlossningen först....

Då vi ringde förlossningen fick vi höra att det var kaos där. De bad oss att vänta 45 minuter innan vi åkte in. Vi väntade en stund och klockade värkarna som nu kom med 2-3 minuters intervaller. Kvart över 12 på natten ringde vi på förlosssningens klocka i entrén. Vi hade då parkerat bilen i P-huset och promenerat den lilla sträckan. Vi blev invisade i undersökningsrummetdär vi fick vänta en stund på personal. De tog urinprov och blodtryck. Värkarna gjorde nu ganska ont i ryggen. Jag andades igenom dem. De kopplade på CTG för att kontrollera värkarna och bebisens hjärtljud. Efter att ha legat där en ganska lång stund kom en barnmorska in och kände på mig. Jag var då öppen 4 cm, men hon kunde känna hinnblåsan. Så troligtvis var det den yttre hinnan som hade gått sönder då jag trodde att vattnet gick. Problemet nu var att alla förlossningsrum var upptagna. Vi fick vänta i ett dagrum. Jag fick med andra ord ligga på en pinnsoffa... Värkarna tilltog mer och mer och emellanåt kändes det olidligt. Kristoffer sprang iväg och hämtade personal som då kom med något smärtstillande piller.

När klockan var 05:15 fick vi äntligen ett förlossningsrum (sal nr 2). Där hade det redan hunnit förlösas 3 bebisar under nattpasset!! 05:30 undersökte de mig och jag var då öppen 5½ cm. Jag blev så besviken att jag bara hade öppnats 1½ cm till sedan vi kom in till förlossningen. För att vi skulle få en chans att återhämta oss lite gav de mig en morfinspruta. Därefter kunde jag slappna av och slumra mellan värkarna. Kristoffer passade då på att sova ett par timmar. Medan han sov försökte jag bli vän med lustgasen. Det tog en stund att hitta tekniken. Till en början tyckte jag att lustgasen var obehaglig eftersom jag trodde att det var den jag spydde av. Men troligtvis var det Frank som tryckte mot några nerver. Vid halv åtta var det åter dags för en undersökning och jag tänkte att nu kanske jag är öppen 7 cm. Men nu visade det sig att jag var fullt öppen! Oj, vad snabbt de sista centimetrarna gick!

Nu gjorde de iordning själva förlossningssängen. Jag testade att stå på knä lutad mot sänggaveln. Det var helt klart den bästa ställningen tyckte jag. Värkarna gjorde ordentligt ont och lustgasen kändes som en klen hjälp...Runt 09:15 tog de hål på hinnan och vatten forsade ut. De kunde se att Frank bajsat i fostervattnet. Från denna stund och fram till krystvärkarna startade vid 12:00 är allt som ett töcken. Jag provsatt bland annat på en pall och jag stod upp och hängde över sängen. Kristoffer försåg mig med dricka och påminde mig om andningen. Barnmorskan tyckte att Frank stod väldigt högt och misstänkte att han ej vridit ned sig ordentligt. Överläkaren Bettina kallades in och man kollade med ultraljud att Frank låg som han skulle - och det gjorde han.

Inför krystvärkarna ville de ha mig i gynstol för att kunna assistera bäst. Jag tyckte att krystvärkarna var fruktansvärda. Många säger att krystvärkarna är "befriande" men det tyckte inte jag... Jag andades så bra genom värkarna och kunde inte släppa den tekniken i krystvärkarna (där man inte ska andas på samma sätt). Jag trodde på allvar att det aldrig skulle gå att få ut Frank. Jag var övertygad om att de skulle behöva akutsnitta mig. För att snabba på det hela fick jag oxytocin, en värkstimulerande dropp. Överläkaren tryckte på min mage och de två andra barnmorskorna drog i Franks huvud. Kristoffer hejade på.

12:34 kom han ut och lades på min mage. Han var det sötaste jag någonsin sett. Brunt hår och inte alls kladdig av blod eller fosterfett. Helt underbar var han. 4180 gram och 54,5 cm.

Frank gnydde lite men han gav inte ifrån sig något skrik så de gnodde honom med en frottéhandduk och ringde efter barnläkare. Navelsträngen hade legat runt hans huvud och då de skulle lyfta den över hans huvud så brast den. Jag har aldrig hört talas om detta förut, men tydligen kan det hända. Det gjorde att det såg ut som ett blodbad inne på rummet och de 2 deciliter blod som ska pumpas över via navelsträngen innan man klipper den gick Frank miste om...

Jag fick inte ha honom en lång stund på magen innan han och Kristoffer försvann upp på intensivvårdsavdelningen för nyfödda. Under tiden de var borta så fick jag krysta ut moderkakan som för övrigt var rejält stor. Därefter undersökte de mig och konstaterade att jag hade spruckit en hel del. Allt som allt blev jag sydd med 8 stygn.

Kristoffer kom ned vid två-tiden och berättade att Frank fick hjälp med andningen på avdelning 62C. Vi fick kaffe och macka för att fira Franks födelse. Det kändes lite konstigt att inte ha bebisen hos oss, men vi skulle snart få åka upp till vår älskade bebis.