30 år och ogift

Det är precis vad jag är. När jag var "liten" (för idag blev jag ju "stor") för många år sedan så var jag fullständigt övertygad om att jag skulle vara gift vid 25, ha 2 barn straxt därefter och slutligen död innan jag blev 30. Herregud. 30. Då var man ju bara sååå gammal.

Men jag är ju som sagt ogift. Och levande i allra högsta grad. Vilken tur att jag hade fel på just den biten (att jag skulle vara död innan 30). Och en liten bebis har jag ju faktiskt lyckats åstadkomma med lite hjälp av Kristoffer! Men det blev ju inte 2 barn innan 30. Det gör absolut ingenting. Och det här med bröllopet....det kommer väl såsmåningom. Vi är ju trots allt förlovade sedan 1½ år tillbaka. Tålamod!

Det känns ok att vara 30. Pappa sade till mig att kvinnor är som vackrast mellan 30 och 40 när man har hunnit få lite skinn på näsan. Så jag skulle njuta i 10 år. Sen gick det lite utför efter 40. Och vid 50 då var det inget kul längre. Då börjar man visst känna av åldern. Så nu ska jag njuta i 10 år. Sen kanske man kan få lite 40-årsångest. Men dit är det långt. Jäkligt långt!!

Dagen till ära har Kristoffer tagit ledigt. Jätteskönt! Vi åt en mysig frukost i morse och kröp sen ner i sängen alla tre. Låg och slumrade en stund. Sen gick Kristoffer och Frank ned på stan en stund medan jag körde igenom Friskis-dvd:n. När han kom hem hade han med sig sushi hem. Mums. Jag har längtat efter sushi i flera veckor faktiskt!

Just nu springer/åker Frank omkring i sin gåstol. Han har börjat öva på att säga pa-pa-pa nu. Roligt! För mamma säger han på riktigt nu. De senaste dagarna har han blivit så sjukt mammig så jag vet inte vad. Men det är ju mysigt. Emellanåt!

Nu ska vi fika och ikväll ska jag och Kristoffer ut och äta middag. Sen hoppas jag att jag får en present av Kristoffer snart. Tålamod kanske?