Blåmärken

Jag måste erkänna att jag kanske var lite för optimistisk vad gällde de gamla (fast i princip nya) dieseljeansen som jag så stolt meddelade att de passade.... Eller är det normalt att få blåmärken på höfterna?

Jag hade dem på mig hela fredagen och ganska länge på lördagen. Men då vi skulle få melodifestivalbesök av Jernan, Martin och Madelene så valde jag ett par gamla (riktigt gamla och nästintill sönderslitna) jeans istället. Jag pallade bara inte med att sitta i soffan och dega i ett par übertajta jeans som jag i ärlighetens namn skulle vara tvungen att sitta väldigt rakt (som drottning Sylvia) och fint i... Och det skulle ju också bli svårt att äta chips och ost och kex och allt annat som man ville moffa i sig en lördagkväll...

Och mycket chips blev det. Det var som om min hand hade hamnat i repeat-läge från skålen till munnen. Nä, nu får du sluta sade jag flera gånger. Men handen vägrade att lyssna... Så imorse när jag vaknade tittade jag skamset på jeansen och på vågen. Sen gick jag upp och åt frukost. Ingen idé att testa jeansen efter en sådan chipsorgie. Och definitivt ingen idé att hoppa upp på vågen. Och sen så har jag ju som sagt fått blåmärken. Av jeansen. Hur sjukt är inte det?