Lite bilder

Gustav o mormor

Tulpanhavet hemma

Morfar, moster o Gustav

Frank o Gustav

Solnedgång i Djupvik

Fika i Visby

Gotland och diverse ångest

Oj...nu har det gått en liten tid och jag har inte bloggat alls. Det har helt enkelt varit fullt upp med allt möjligt de senaste 10 dagarna.

Jag har bland annat haft navelångest då jag tyckte att Gustavs navel luktade så illa och såg så läskig ut att jag var tvungen att åka till BB och visa upp den. Men det var såklart ingen fara...och några timmar efter besöket så trillade naveln (tack och lov) av.

Sedan hade jag lite amningsångest ett par dagar...det hela började med att BVC ringde och frågade om jag ville komma in och väga honom eller om jag ville vänta till den 18:e Maj. Jag sade att jag ville vänta eftersom jag inte var orolig. Men direkt efter samtalet så började jag förstås noja kring detta. Äter han inte HELA tiden? Det kanske inte kommer tillräckligt med mat? Åh, herregud! Vad ska BVC säga om jag kommer in den 18:e Maj med ett litet magert barn? Så jag våndades ett par dagar men sen kom vi fram till att eftersom Gustav bajsar något vansinnigt ofta så borde det ju rinna in en massa mjölk i hans lilla mun. Sen glömde jag bort att oroa mig för amningen och vid vägningen den 18.e så visade det sig att han vägde 4460 gram. Allt var i sin ordning med andra ord!

Efter denna amnings-och navelnoja så åkte vi till Bålsta för att inleda firandet av pappas 60-årsdag. Vi åt god mat hemma hos mamma och pappa och kunde sen avslöja för pappa att vi skulle åka på minisemester till Gotland.

Så på lördagen åkte vi till Nynäshamn och körde på färjan till Gotland. Det var lite folk på båten - vilket var väldigt skönt (till skillnad från när vi skulle hem och det var folk überalles) och på eftermiddagen rullade vi in till boendet i Djupvik. Det var ett fantastiskt fint ställe vid havet och vi hade bokat in "lyxstugor" för 2 nätter. Jättefräscha stugor med stora panoramafönster med utsikt över havet.

Vi åt en grymt god trerätters på hotellet. Själva middagen startade väldigt komiskt. För att göra en lång historia kort så kan man säga att pappa hade varit lite tjurig för att vi inte skulle fira honom på annat sätt än en middag hemma i Bålsta (trodde han i alla fall). Han hade då - likt ett tjurigt barn - sagt till mamma att han lika gärna kunde äta korvstroganoff på "finmiddagen" hemma. Eller något annat "tråkigt". Detta tyckte vi andra var så hysteriskt roligt att vi såklart berättade för bland andra Kristoffers föräldrar...

Hursomhelst. Vi bänkade oss i matsalen och in kom servitrisen med menyn...

• Ostgratinerade tomathalvor
• Korvstroganoff med ris
• Glass med kalla hallon

Välj 3 rätter för 420 kronor!

Nettan blängde ilsket omkring sig och var en millimeter från att säga till servitrisen att hon inte åt korv, pappa vred och vände på menyn och letade efter andra alternativ, mamma såg chockad ut och jag och Kristoffer kunde knappt hålla oss från att fnissa. Vi visste ju att Kristoffers föräldrar hade pratat om att ringa in en specialmeny - men vi trodde inte att de hade gjort det!!

Efter en hel del gapskratt fick vi sen in den riktiga menyn. Då såg det ju genast trevligare ut! Jag åt sparris till förrätt, lamm till middag och hemgjord glass med jordgubbar till efterrätt. Galet gott!

Söndagen spenderade vi på lite olika håll. Mamma, pappa och Nettan åkte till Fårö. Vi andra tog bilen och körde runt lite på Tofta skjutfält (det var inte så illa som det låter!), lunchade på en golfklubb och fikade på ett pensionat. Sedan möttes vi upp i Visby för en gemensam middag.

Frank hade hela helgen varit ganska hostig och krasslig - och på måndagen när han vaknade så hade han ögoninflammation och feber. Ajajaj. Dessutom så råkade Frank tappa ut alvedonflaskan på golvet så den gick i kras. Men efter att vi hade checkat ut så åkte vi in till Visby och strosade runt. Då kunde vi köpa ögonsalva och alvedon.

Färjan åkte sen hem på eftermiddagen. Och som jag sade tidigare så var det nu massor med folk på färjan. Vi hade våra platser, men där ville ju inte Frank sitta så klart. Så efter att ha vallat runt honom mellan biorummet, mormor och morfar, våra stolar och skötrummet så satte jag mig ner och sade till Kristoffer att vi skulle byta (att jag skulle ta Gustav istället). Sagt och gjort. Men Gustav sov så vi lade honom i hårdliften. Frank, som ju var sjuk, var väldigt mammig och skulle prompt sitta hos mig. Kristoffer passade då på att gå iväg och handla lite fika. Men då bröt helvetet ut. Gustav vaknade och gallskrek. Jag tog upp han och kände att han var genomblöt (kissläckage). Då blev Frank jättesur och ville springa iväg. Jag tittade i panik runt omkring mig efter Kristoffer - men han var borta. OK, jag går bort till mamma och pappa tänkte jag då (de satt en bit bort). Men att bära en bebis, en väska och en ilsken 2-åring går inte. Och jag svettades som en tok, hade panik och gråten i halsen. När vi gick förbi trapporna skulle Frank gå ner eller upp - vilket inte kändes som ett bra alternativ. När jag väl fick syn på pappa så sade jag "du måste ta Frank" och sen försvann jag iväg med tårar i ögonen och en illskrikande bebis på armen. Mötte Kristoffer som jag blängde på och fräste åt (jag har bett om ursäkt - jag lovar!!). Han följde såklart med till skötrummet.

Sen gick vi tillbaka till våra platser - och då satt mamma där med en sovande Frank i famnen. Nettan tog sen hand om Gustav och jag och Kristoffer fick lite andrum. Jag försökte yoga-andas och blinka bort tårarna. Men det gick inte. Så där satt jag i min stol och tårarna rann och jag tänkte att hela båten måste tänka vilken katastrofal 2-barnsmamma jag måste vara...

Så, Kristoffer, mamma, pappa och Nettan....jag är ledsen om jag var lite lätt labil under resan. Men jag skyller allt på hormonerna som cirkulerar i en nyförlöst kropp. Men det var ju tur att vi var så många som kunde hjälpas åt!

Gustav

Ja, så kommer Franks lillebror att heta. Gustav föddes den 5:e Maj klockan 16:58. Han vägde 4180 gram och var 53 cm lång!

På bilden intill ligger Gustav på mätbordet - 45 minuter efter födseln.

Vi stannade bara en natt på BB och sedan åkte Kristoffer och hämtade Frank på dagis för att Frank och Gustav skulle få träffa varandra. Jag blev så himla glad när jag såg Frank komma in på BB. Jag fick en bamsekram och Frank sade: "Bebis ute!".


Inne på vårt BB-rum fick han hålla i bebisen en liten stund. Sedan åt vi lite lunch och Frank kunde konstatera att den fanns "Mycke bebis" i lunchrummet. "Här bebis, här bebis". Det var en utmattad Frank som sen somnade inne på vårt BB-rum. Han sov i hela 2 timmar. Under tiden undersöktes Gustav av en läkare och allt verkade vara i sin ordning. Det enda som kunde ställa till det var att han låg på gränsfall till att ha gulsot. Vi fick därför en tid dagen därpå för att mäta värdet en gång till. Sedan packade vi ihop våra saker och åkte hem. På vägen hem stannade vi vid en leksaksaffär och köpte en Bobby Car till Frank. Klart man måste få en fin present när man har blivit storebror!!

Väl hemma igen så var Frank väldigt fascinerad av Gustav och lade sig bredvid honom på golvet

och tittade.

Första natten hemma gick bra. Gustav åt en del och sov en del. På BB kunde vi sen konstatera att värdet för gulsot hade stabiliserat sig och vi kunde åka hem igen. Skönt!

På lördagen kom mormor och morfar på besök. De hade med sig en rutschkana till Frank - som gjorde succé. Frank åkte i flera timmar och har än så länge inte tröttnat på den! Vi lämnade Frank hemma med mormor och morfar och sen åkte vi tillbaka för en sista läkarundersökning på BB. Allt var bra och Gustav hade redan börjat öka i vikt igen. På fredagen vägde han ca 3950 gram och på lördagen vägde han 4050 gram.

När vi sen kom hem igen så var Frank otroligt anti-mamma. Han totaldissade mig och sprang istället till pappa, mormor eller morfar om han ville kramas eller tröstas. Det kändes lite trist, men jag antar att det är en normal reaktion. Som tur var så blev det bättre när mormor och morfar åkte hem igen.

Annars tror jag att det kan bli ganska tufft för Frank. En natt vaknade han och såg att jag satt och ammade Gustav. Han blev alldeles förstörd och grät och grät... Känns så hemskt, men vad ska man göra?

Igår åkte vi och tittade på betessläppet på en bondgård här i Eskilstuna. Det var jättemycket folk och Frank tyckte nog att det var ganska spännande att se kossorna skutta ut i hagen!

Frank fick sitta på pappas axlar...

...och Gustav fick ligga still i vagnen!

Förlossningen

Tisdag morgon klockan 9:00 hade vi tid på förlossningen för igångsättning. Det hela startade såklart med en undersökning där man konstaterade att livmodertappen inte var helt mogen ännu. Trots detta så fick vi ett alldeles eget förlossningsrum (rum 9) att vistas i. Lite skillnad mot då vi kom in för att föda Frank och alla förlossningsrum var upptagna...

För att påskynda mognaden så fick jag en pluttepluttig liten tablett. Sedan var det bara att vänta i 6 timmar för att bli undersökt igen. Jag fick inte tabletten förrän 10:30 och undersöktes inte förrän vid 18:00. Då konstaterade de att tappen ännu inte var redo. Typiskt. En hel dag hade passerat utan att vi var nära en bebis. Jag fick nu 2 alternativ. Antingen ta en till pluttepluttig tablett och vänta 6 timmar. Resultatet då skulle vara att jag skulle få värkar under natten och kanske förlösas tidigt på morgonen. Alternativ 2 var att få en sk sovdos och sedan undersöka läget på onsdag morgon istället. Jag valde det senare alternativet.

Kristoffer åkte hem och sov (och träffade Frank såklart). Jag bänkade mig i dagrummet med kaffe och mackor och Desperate Housewives på TV. Sedan fick jag bricanyl, citodon och något annat. Sov som en prinsessa och vaknade vid 06:00. Åt frukost vid 07:00. Vid 08:00 kollade de mig med CTG och konstaterade att jag var 2-3 cm öppen. Inga direkta värkar. Kristoffer kom tillbaka. Klockan 09:00 kopplade de på mig droppet som ska sätta igång värkarbetet. Vid 10:00 smög värkarna igång. Klockan 12:00 hade jag rejält ont och var öppen 4 cm. Började då andas lustgas och satt och gungade på en pilatesboll. Sedan gick det snabbt från obehagligt till jävligt ont. Klockan 13:00 var jag öppen 6-7 cm. Det hela gick alltså ganska snabbt. Nu började jag fråga om smärtlindring. Barnmorskan frågade om jag ville ha morfin (men efter att ha läst att det kan påverka bebisens andningsfunktion så ville jag INTE ha morfin) men jag sade att jag ville testa epidural. OK sade barnmorskan.

13:30 hade jag så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tanken på att jag skulle föda med enbart lustgas var som bortblåst. Varför i hela friden skulle jag utsätta mig för denna obeskrivliga smärta när det finns bedövning att få? Nej, allt som kunde befria mig från det jävliga och fruktansvärda var mer än välkommet. Narkosläkaren kom in och satte nålen i ryggen på mig (hon gjorde det mitt i en värk så jag minns inte riktigt hur det gick till). Sedan kändes det som att jag fick en elektrisk stöt. Tydligen hade hon kommit åt någon nerv. Hon gjorde ett nytt försök och då kändes det bättre. Eller hur det nu var. Hursomhelst - succesivt började bedövningen att ta och det var så vansinnigt befriande.

Från och med nu var värkarbetet en angenäm upplevelse. Jag kunde prata, äta, dricka och behövde bara ibland ta till lustgasen för att dämpa smärtan ytterligare. På CTG-kurvan kunde man se att värkarna kom med 2-minutersintervall. En stund senare fick jag känslan av att det började "trycka på nedåt". Barnmorskan undersökte mig, men konstaterade att jag endast var öppen ca 8 cm. Alltså fick jag avvakta lite med att "trycka på".

Men tiden tickade på och när klockan var runt 16 så ville jag verkligen börja krysta. Det var väl OK att göra det. Bebisen stod fortfarande ganska högt - men om jag ville följa med i värkarna så var det OK. Jag frågade barnmorskan om hon trodde att bebisen skulle vara ute innan 17:00. Kanske, kanske inte...svarade barnmorskan.

När klockan var runt 16:30 gick barnmorskan och hämtade en läkare. Hon gjorde det av den anledning att vi stod lite stilla i arbetet. Mina värkar varade ganska korta stunder och kroppen fick således inte den hjälp som kan behövas. Bebisens hjärtljud var hela tiden bra. Men hon ville ändå rådgöra. Vilket vi är glada för såklart. De gjorde ett test på bebisen för att se om bebisen var stressad - men det var tack och lov frid och fröjd. Däremot så ville läkaren att vi skulle få ut bebisen ändå. Han tyckte att epiduralen var lite väl effektiv och dämpade krystvärkarna lite för mycket. Han började således att pressa på min mage under tiden jag krystade ivrigt påhejad av Kristoffer och barnmorskorna. Nu var det inte längre så skönt. Det spänner något vansinnigt då bebisen är på väg ut. Men ut måste den ju - så det var bara att krysta på. Vet inte hur många krystvärkar det blev, men 16:58 kom den lille guldklimpen ut! Han kom alltså före 17:00! Fast det hade varit lite roligare om han hade kommit ut 17:00. Då hade han varit född klockan 5 (em) 2010-05-05.

De lade upp bebisen på min mage och jag såg att det var en liten pojke! Han började gny och skrika lite och de lät honom ligga kvar. Jag hade dock lite svårt att tro att han skulle få ligga kvar eftersom de sprang iväg med Frank. Men, nej - de skulle inte ta honom. Han verkade så frisk så! Underbart att höra!

Moderkakan kom ut relativt snabbt och jag syddes med 5 stygn. Under tiden beundrade vi vår lille kille som låg på min mage och säkerligen funderade över vart han hade hamnat. Sedan lämnades vi ensamma och fick in fikabrickan. Och godare kvällsfika har jag nog aldrig ätit!

Bebisen vägdes och mättes. Och det är helt sjukt - men Frank och hans lillebror hade exakt samma födelsevikt: 4180 gram. Den nye lille killen mätte 53 cm (Frank var 54,5 cm). Och de påminde otroligt mycket om varandra!

Så var jag hemma igen....

...bebisen verkade må prima. Det fanns tillräckligt med fostervatten och flödet i navelsträngen var bra. Mitt blodtryck var bra. Dessutom var det högtryck på förlossningssalarna idag. Men imorgon såg det i alla fall lugnare ut...så då ska de sätta igång mig. Livmodertappen var inte helt utplånad, men läkaren trodde inte det skulle bli några problem att få fart på det imorgon.

Vi har fått tid 09:00. Vi räknar med att det blir en lång och tuff dag på förlossningen. Så idag ska jag passa på att kolhydratladda och vila mycket.

Vilket underbart väder!

Det har ju varit fantastiskt väder idag!!

Vi har mestadels varit ute hela dagen. Målat lite på förrådet, grävt och rensat ogräs i landet, krattat ihop gamla löv, fikat ute och spelat fotboll med Frank.

Mitt på dagen tog vi "siesta" och lade oss och sov 1½ timme alla tre. Så skönt!



Imorgon 08:30 har vi tid på förlossningen för ställningstagande. Kristoffer tror att det kommer att sätta igång naturligt inatt. Jag hoppas verkligen han har rätt. Pratade med en granne som blev igångsatt med sitt sista barn. De hade påbörjat processen 9 på morgonen och sen dröjde det ända till 22 på kvällen innan barnet kom ut. Så det kan med andra ord ta tid plus att det sägs vara mer smärtsamt till en början - jämfört med en naturlig start.

Själv är jag mest rädd för att de ska skicka hem oss igen. Kan knappt beskriva hur less jag är på att vänta och vänta och vänta...

Så håll tummarna för oss imorgon bitti!

Vad segt det går nu...

...på något sätt kryper tiden framåt. Även fast det egentligen inte är så lång tid kvar nu innan bebisen är ute. Mamma trodde bebisen skulle komma idag, men med tanke på att det bara är 5 timmar kvar av 1:a Maj så får hon nog inse att det inte blev som hon förutspådde.

Imorgon är det söndag. Inget händer väl då heller. Men sen på måndag 08:30 ska vi till förlossningen på ställningstagande. Och redan nu försöker jag intala mig att de kommer att säga att allt ser bra ut (bebisen och du mår bra). Ni får en ny tid på onsdag. Usch, även fast jag vet att det kanske blir så kommer det kännas som ett nederlag att få åka hem igen. Och vänta ett par dagar till. Knäckande är det!