Blä-mamma

Så har jag trevligt nog fått heta hela dagen. När Frank har tilltalat mig alltså. Och Gustav har fått heta blä-Gustav. En bläfas kanske?

Blä-mamma har fått nog av denna vidriga förkylning som håller mig i ett hårt grepp. Nu sitter det i bihålorna. Det har jag inte haft sedan jag var liten, eller åtminstone då jag fortfarande bodde hemma hos mamma och pappa. Måste införskaffa Sinova imorgon för det ska vara bra har jag hört. Hela huvudet värker, till och med tänderna.

Och natten som gick var en katastrof. Gustav var så ledsen. I en evighet. Flera gånger om. Satan i gatan vad trött jag var då vi gick upp i morse. Och som om inte det räcker så ville herr Frank inte sova middag. Vilket resulterade i att jag inte heller fick sova ikapp. Så det var en trött och småsur blä-mamma som öppnade dörren muttrandes och blängandes då Kristoffer kom hem kvart i sex. Alldeles för sent. Speciellt en dag som denna. Men, han har varnat att han har übermycket att göra sista månaden innan pappaledigheten.

Jo, men det är inte heller en dans på rosor att vara hemma, ta hand om 2 vilda barn (sade jag att jag ville ha fler?), städa, tvätta, laga mat, plocka upp grejer som barnen sen river ut, plocka upp grejer för tusende gången varje dag, ha dåligt samvete för att jag inte hinner med jobbet fullt ut, ha dåligt samvete för att jag sitter och smygjobbar istället för att leka helhjärtat med barnen, ha dåligt samvete för att jag inte kan sluta tänka på allt jag borde göra hemma och på jobbet. Gahhh!

Och sen är det ju det här med kost och träning. Vad gäller kosten är det som att jag tappat allt. När vi var i Thailand så unnade vi oss allt vi ville utan dåligt samvete. Vilket man ju ska göra på semester. Men sen har det liksom hängt kvar sen vi kom hem. Och träna. Vad är det? Jag går ju inte ens promenader med vagnen längre. Har inte ställt mig på vågen sen bröllopet. Och kommer inte att göra det heller på ett bra tag.

Och så länge jag är dunderförkyld kan jag ju ändå inte göra något. Förutom att tröstäta choklad. Underbart. Usch vad jag är gnällig.

Men dagens höjdpunkt var i alla fall att få se lite handboll. Kristoffers föräldrar kom hit och nattade barnen så vi kunde åka iväg. Det var ju i alla fall roligt. Och vann gjorde vi ju också.

Nä nu ska blä-mamma gå och sova för att om ett par timmar påbörja kampen mellan Gustav och mina tuttar.

Fan

Igår när vi åt middag så sade Frank "fan" när han tappade mat på golvet. Vad sade du? frågade jag. "Fan" svarade Frank. Men, det kan man ju inte säga, man får inte säga så Frank. Jo, sade Frank, "fan, fan, fan". Hoppsan tänkte jag och funderade på om jag istället skulle ignorera det hela så att det inte blir en jättegrej av att säga så. Men jag kunde inte låta bli att nyfiket fråga vem som brukar säga så (varken jag eller Kristoffer brukar svära jättemycket, men givetvis så slinker det ju ur en emellanåt). "Är det mamma som säger så Frank"? Då svarade Frank: "Nej, fan inte". Jag var tvungen att vända mig bort för att dölja mitt flin efter detta sköna svar. Nej, enligt Frank är det pappa som säger så. Men det kan lika gärna vara jag. Fast det ord som Frank oftast säger, hämtat från mig, är: "Herregud". Han kan utbrista saker som: "Herregud, det finns ingen frukost", "Herregud, vad stökigt det är här", "Herregud, vi måste städa", "Herregud, var är pappa"? Jag hoppas att fan-fadäsen igår redan är bortglömd för Franks del. Man vill ju gärna inte att han kommer till dagis och svär. Appropå dagis så bidde det inget för Frank idag. Frank har feber. Igen. Känns som att det bara går runt, runt, runt. Blir galen på detta. Appropå galen. Det snöar. Deprimerande till tusen må jag säga. Nu till något annat: Operation sluta amma. De senaste dagarna har jag inte ammat något alls mellan 07 och 18. Och i natt startade första försöket att bli av med nattamningen. Jag ammade vid 19 då han skulle sova. Sedan vaknade Gustav vid 23. Då satt jag hos honom en stund. Sen gick jag ut, han storbölade. Efter 5 minuter skulle jag gå in igen hade jag bestämt mig för, men han sov redan efter 3 minuter. Sen vaknade han vid 02 tror jag. Då fick han välling och somnade sen om i sin säng. Sen vaknade han vid kvart i sex. Då hämtade jag honom. Han ammade och somnade i vår säng. Och han såg så nöjd ut att få ligga inne hos oss. Men det gick bättre än jag trodde det skulle gå. Vi kör samma race inatt igen...

Back on track

Efter en seg helg i feberns och hostans tecken så känns det nu mycket bättre. Jag låter fortfarande rätt illa och är förkyld, men jag mår som sagt mycket bättre.

Vi har precis varit och storhandlat jag och barnen. Då är det jätteroligt när bakluckan lever sitt egna liv och vägrar att låsa upp sig. Det har blivit något knas med bakluckan så ibland, eller väldigt ofta, när man kör så öppnas luckan. Man stannar, går ut och stänger, kör en liten bit och sedan börjar det om igen. Eller så är det tvärtom att bakluckan känner för att vara igenbommad i kanske ett dygn. Helt hopplöst. Och idag ville den vara låst. Så stackars Frank fick sitta med kassar högt och lågt runtom sig. Men jag är i alla fall glad att bilen inte betedde sig såhär då vi kom fram till Arlanda. Tänk om man inte hade fått ut väskorna. Eller in dem då vi skulle åka. Det hade ju varit grymt jobbigt.

På torsdag ska verkstaden kolla på bilen. Igen. Det känns som att det har varit mycket verkstad nu för vår bil.

Idag åt vi lunch som blev aningens kladdig. Gustav fick äta själv med resultatet att han, stolen, golvet och väggarna såg ut som en krigszon efteråt. Videon nedan är tagen för ett tag sedan, men där kan man i alla fall se hans ätstil!

När jag letade efter ätfilmen så hittade jag denna på Frank då han testar min BH. Han kallade det något så roligt, men jag minns inte vad...

Urrig

Det bidde inget jobb hemifrån. Stackars lilla jag har feber och känner mig alldeles svag. Typiskt.

Före lunch, när vi satt och lekte med lera så sa Frank "Vilken tur att jag har dig". Åh! Mammahjärtat smälte! Men sekunden efter så lät det: "Och vilken tur att jag har bilen" (Så höll han upp sin Blixten-bil. Ja, ja. Mamma eller bil är väl sak samma!

Har jag förresten skrivit att Gustav har tagit sina första 3 steg? Det var kanske i tisdags det inträffade.

Nu har jag precis fått sova 1½ timme (tack barnen att ni valde att sova samtidigt idag). Kristoffer har kommit hem. Pannan är het. Gustav skrotar runt på golvet. Frank sover fortfarande.

Idag blir det till att vara ynklig.

Krassliga veckan

Veckan som passerat har gått lite i krasslighetens tecken. Frank var tillbaka på dagis först på onsdagen. Gustav har nu börjat hosta lite grann och jag själv vaknade upp med jordens dunderförkylning. Så idag blir det lite jobb hemifrån för att skona kollegorna. Appropå jobb så känner jag att jag åtagit mig lite, lite för mycket. Det ska bli skönt sen att gå upp på 100% så att jag kan jobba på jobbet och vara ledig övrig tid. Som det är nu har jag redan denna vecka avverkat mina 20% innan det ens har blivit fredag. Men det kan ju bero på att jag ju var ledig i nästan 3 veckor...

I onsdags hade vi en trevlig date med Mia och kidsen. Jag mötte upp dem inne i stan för en gemensam lunch. Eller ja, det tog sån tid för mig att komma in så när jag väl kom hade Elin och Hugo nästan ätit upp Mias lasagne. När min nachotallrik kom tittade Elin på chipsen med STORA ögon så jag fick snällt dela med mig lite till henne. Mia funderade på att beställa in portion nummer två eftersom hennes barn hellre ville ha hennes mat än det de hade fått. Livet är hårt ibland. Och elaka tant Annica höll hårt på sina nachochips efter en stund!

Sen blev det lite shopping och lite fika innan vi åkte till dagis och hämtade upp Frank. Elin och Frank hade längtat så mycket efter varandra och de lekte och lekte och lekte. Så roligt. Hugo och Gustav hade ju också roligt på sina sätt!

Sen moffade vi i oss våfflor så vi trodde vi skulle kräkas (i alla fall jag). Mera lek och sen kom Kristoffer hem och lagade korvstroganoff åt oss alla. Det var som sagt en jätterolig dag som vi borde ha gjort oftare. Så klart. Men nästa vecka börjar Mia jobba igen....

Själv har jag börjat fundera på att det kanske, kanske, kanske skulle vara roligt med 3 barn. Jag har ju tidigare varit ganska övertygad om att 2 räcker. Gott och väl. Men, det känns som att det finns så många familjer med 3 barn numera. Många på jobbet. Många svenska turister i Thailand. Flera grannar. Snart ett par kompisar. Och alla de verkar så j-la harmoniska. funderar på om det är nyckeln till harmoni. Jag ska fundera lite mer på detta. Eller ja, det handar nog inte om att jag ska fundera. Kristoffer är väldigt väldigt mätt på 2 barn. Så skulle jag komma på att jag VERKLIGEN vill ha ett barn till så får övertalningskampanjen starta. Och det blir nog inte lätt!

Kurragömma

Idag har vi roat oss lite grann med att leka kurragömma. Jag, Gustav och Frank hade faktiskt riktigt roligt. Gustav kröp i raketfart och skrattade så han nästan grät då han blev "jagad". Efter att man hittat varandra så skulle man jaga varandra. Oj, vad vi sprang. Jag var helt slut och Frank han hostade en massa efteråt. Kanske inte var så bra, men med tanke på att resten utav dagen varit väldigt lugn så är det nog ingen fara.

Frank är inte alltför svår att leka kurragömma med. Eller rättare sagt, det är inte så svårt att hitta honom. Han gömmer sig alltid bakom soffan. Varje gång. Och han vill helst att man själv ska gömma sig bakom soffan då han räknar. "Du gömma dig bakom soffan" säger han och börjar räkna.

När Kristoffer senare kom hem så fortsatte vi lite med leken och det var hysteriskt roligt när Kristoffer trotsade Franks order om att gömma sig bakom soffan och istället lade sig under trappen. Frank sprang såklart bort till soffan och tittade. Han såg verkligen förvånad ut då pappa inte var där. Sen gick han in i rum efter rum och konstaterade att pappa inte var där. Vi stod i hallen (och det är ett under hur han kunde undgå att faktiskt se pappa under trappen) jag och Frank och funderade på vart pappa kunde finnas. Frank trodde att han kanske var ute. Jag tipsade honom att han skulle leta på golvet - "fisk" var en ledtråd. Då sade Frank att pappa kanske simmat ut som en fisk. Vid det här laget hade Kristoffer lite svårt att hålla sig för skratt och rätt vad det var upptäckte Frank honom. Men, det tog bra lång tid!

När sen Frank skulle gömma sig så övertalade jag honom att byta från soffan till något annat. Vi gick in i tvättstugan och jag stängde in honom i städskåpet. Och sen började pappa (som såklart visste vart Frank var) leta. "Var är Frank" ropade pappa förbryllat. "Jag är här" hörde man då ett litet pip ifrån tvättstugan. Vi låtsades inte om det och kom till sist in i tvättstugan. Hela tiden då pappa "letade" i tvättstugan så upprepade sig kurragömmarösten ifrån städskåpet :"Jag är här pappa! Här inne".

Gissa var Frank gömde sig nästa och nästa och nästa gång? I städskåpet såklart.

Krupp

Natten till fredag, eller snarare på kvällen, vaknade Frank av ett kruppanfall. Kom som en blixt från blå himmel eftersom han var pigg och frisk under dagen. Vi blev såklart oroliga eftersom det lät väldigt ansträngt då han andades. Vi ringde 1177 som lyssnade på honom då han andades. De ville att vi skulle åka in till akuten. Och det är inget man vill opponera sig emot. Så vi packade in oss i bilen hela familjen (jag vågade inte åka ensam eftersom jag då inte skulle kunna se Frank då han skulle sitta ensam i baksätet). På akuten hade han redan blivit mycket bättre (kanske tack vare den friska luften ute?). Så det kändes lite överilat. Frank och Gustav lekte för fullt i lekrummet mitt i natten. Efter kanske en timmes väntan så fick en läkare kolla på Frank och konstaterade då att det var krupp. Allt annat var ok. Skönt att höra såklart. Vi åkte således hem igen och somnade vid 02. Vid 04 ville Gustav gå upp. Så jag och Gustav var på nedervåningen mellan 04 och 05. Sen lyckades jag få honom att slumra till. I en halvtimme. Så jag var extremt trött under fredagen med endast 2½ timmes sömn i kroppen.

Det blev således en kort stund på jobbet. Ska försöka ta igen det imorgon istället. Väl hemma lagade vi mat och nattade barnen. Eller de nattade sig själva. Frank somnade framför "Bärgaren" klockan 18:15. Gustav somnade i min famn klockan 18.30. Då klockan var 19:20 släckte jag och Kristoffer våra sänglampor. 19:20.

Så att Gustav vaknade vid 04 imorse igen var ju ingen jättekatastrof för vi hade ju sovit sedan 19:20 i alla fall!

Nu är Frank sjuk med 39,4 graders feber, hosta och väldigt hes röst. Så det har blivit en väldigt lugn dag!