Fan

Igår när vi åt middag så sade Frank "fan" när han tappade mat på golvet. Vad sade du? frågade jag. "Fan" svarade Frank. Men, det kan man ju inte säga, man får inte säga så Frank. Jo, sade Frank, "fan, fan, fan". Hoppsan tänkte jag och funderade på om jag istället skulle ignorera det hela så att det inte blir en jättegrej av att säga så. Men jag kunde inte låta bli att nyfiket fråga vem som brukar säga så (varken jag eller Kristoffer brukar svära jättemycket, men givetvis så slinker det ju ur en emellanåt). "Är det mamma som säger så Frank"? Då svarade Frank: "Nej, fan inte". Jag var tvungen att vända mig bort för att dölja mitt flin efter detta sköna svar. Nej, enligt Frank är det pappa som säger så. Men det kan lika gärna vara jag. Fast det ord som Frank oftast säger, hämtat från mig, är: "Herregud". Han kan utbrista saker som: "Herregud, det finns ingen frukost", "Herregud, vad stökigt det är här", "Herregud, vi måste städa", "Herregud, var är pappa"? Jag hoppas att fan-fadäsen igår redan är bortglömd för Franks del. Man vill ju gärna inte att han kommer till dagis och svär. Appropå dagis så bidde det inget för Frank idag. Frank har feber. Igen. Känns som att det bara går runt, runt, runt. Blir galen på detta. Appropå galen. Det snöar. Deprimerande till tusen må jag säga. Nu till något annat: Operation sluta amma. De senaste dagarna har jag inte ammat något alls mellan 07 och 18. Och i natt startade första försöket att bli av med nattamningen. Jag ammade vid 19 då han skulle sova. Sedan vaknade Gustav vid 23. Då satt jag hos honom en stund. Sen gick jag ut, han storbölade. Efter 5 minuter skulle jag gå in igen hade jag bestämt mig för, men han sov redan efter 3 minuter. Sen vaknade han vid 02 tror jag. Då fick han välling och somnade sen om i sin säng. Sen vaknade han vid kvart i sex. Då hämtade jag honom. Han ammade och somnade i vår säng. Och han såg så nöjd ut att få ligga inne hos oss. Men det gick bättre än jag trodde det skulle gå. Vi kör samma race inatt igen...