Blä-mamma

Så har jag trevligt nog fått heta hela dagen. När Frank har tilltalat mig alltså. Och Gustav har fått heta blä-Gustav. En bläfas kanske?

Blä-mamma har fått nog av denna vidriga förkylning som håller mig i ett hårt grepp. Nu sitter det i bihålorna. Det har jag inte haft sedan jag var liten, eller åtminstone då jag fortfarande bodde hemma hos mamma och pappa. Måste införskaffa Sinova imorgon för det ska vara bra har jag hört. Hela huvudet värker, till och med tänderna.

Och natten som gick var en katastrof. Gustav var så ledsen. I en evighet. Flera gånger om. Satan i gatan vad trött jag var då vi gick upp i morse. Och som om inte det räcker så ville herr Frank inte sova middag. Vilket resulterade i att jag inte heller fick sova ikapp. Så det var en trött och småsur blä-mamma som öppnade dörren muttrandes och blängandes då Kristoffer kom hem kvart i sex. Alldeles för sent. Speciellt en dag som denna. Men, han har varnat att han har übermycket att göra sista månaden innan pappaledigheten.

Jo, men det är inte heller en dans på rosor att vara hemma, ta hand om 2 vilda barn (sade jag att jag ville ha fler?), städa, tvätta, laga mat, plocka upp grejer som barnen sen river ut, plocka upp grejer för tusende gången varje dag, ha dåligt samvete för att jag inte hinner med jobbet fullt ut, ha dåligt samvete för att jag sitter och smygjobbar istället för att leka helhjärtat med barnen, ha dåligt samvete för att jag inte kan sluta tänka på allt jag borde göra hemma och på jobbet. Gahhh!

Och sen är det ju det här med kost och träning. Vad gäller kosten är det som att jag tappat allt. När vi var i Thailand så unnade vi oss allt vi ville utan dåligt samvete. Vilket man ju ska göra på semester. Men sen har det liksom hängt kvar sen vi kom hem. Och träna. Vad är det? Jag går ju inte ens promenader med vagnen längre. Har inte ställt mig på vågen sen bröllopet. Och kommer inte att göra det heller på ett bra tag.

Och så länge jag är dunderförkyld kan jag ju ändå inte göra något. Förutom att tröstäta choklad. Underbart. Usch vad jag är gnällig.

Men dagens höjdpunkt var i alla fall att få se lite handboll. Kristoffers föräldrar kom hit och nattade barnen så vi kunde åka iväg. Det var ju i alla fall roligt. Och vann gjorde vi ju också.

Nä nu ska blä-mamma gå och sova för att om ett par timmar påbörja kampen mellan Gustav och mina tuttar.

Fan

Igår när vi åt middag så sade Frank "fan" när han tappade mat på golvet. Vad sade du? frågade jag. "Fan" svarade Frank. Men, det kan man ju inte säga, man får inte säga så Frank. Jo, sade Frank, "fan, fan, fan". Hoppsan tänkte jag och funderade på om jag istället skulle ignorera det hela så att det inte blir en jättegrej av att säga så. Men jag kunde inte låta bli att nyfiket fråga vem som brukar säga så (varken jag eller Kristoffer brukar svära jättemycket, men givetvis så slinker det ju ur en emellanåt). "Är det mamma som säger så Frank"? Då svarade Frank: "Nej, fan inte". Jag var tvungen att vända mig bort för att dölja mitt flin efter detta sköna svar. Nej, enligt Frank är det pappa som säger så. Men det kan lika gärna vara jag. Fast det ord som Frank oftast säger, hämtat från mig, är: "Herregud". Han kan utbrista saker som: "Herregud, det finns ingen frukost", "Herregud, vad stökigt det är här", "Herregud, vi måste städa", "Herregud, var är pappa"? Jag hoppas att fan-fadäsen igår redan är bortglömd för Franks del. Man vill ju gärna inte att han kommer till dagis och svär. Appropå dagis så bidde det inget för Frank idag. Frank har feber. Igen. Känns som att det bara går runt, runt, runt. Blir galen på detta. Appropå galen. Det snöar. Deprimerande till tusen må jag säga. Nu till något annat: Operation sluta amma. De senaste dagarna har jag inte ammat något alls mellan 07 och 18. Och i natt startade första försöket att bli av med nattamningen. Jag ammade vid 19 då han skulle sova. Sedan vaknade Gustav vid 23. Då satt jag hos honom en stund. Sen gick jag ut, han storbölade. Efter 5 minuter skulle jag gå in igen hade jag bestämt mig för, men han sov redan efter 3 minuter. Sen vaknade han vid 02 tror jag. Då fick han välling och somnade sen om i sin säng. Sen vaknade han vid kvart i sex. Då hämtade jag honom. Han ammade och somnade i vår säng. Och han såg så nöjd ut att få ligga inne hos oss. Men det gick bättre än jag trodde det skulle gå. Vi kör samma race inatt igen...

Back on track

Efter en seg helg i feberns och hostans tecken så känns det nu mycket bättre. Jag låter fortfarande rätt illa och är förkyld, men jag mår som sagt mycket bättre.

Vi har precis varit och storhandlat jag och barnen. Då är det jätteroligt när bakluckan lever sitt egna liv och vägrar att låsa upp sig. Det har blivit något knas med bakluckan så ibland, eller väldigt ofta, när man kör så öppnas luckan. Man stannar, går ut och stänger, kör en liten bit och sedan börjar det om igen. Eller så är det tvärtom att bakluckan känner för att vara igenbommad i kanske ett dygn. Helt hopplöst. Och idag ville den vara låst. Så stackars Frank fick sitta med kassar högt och lågt runtom sig. Men jag är i alla fall glad att bilen inte betedde sig såhär då vi kom fram till Arlanda. Tänk om man inte hade fått ut väskorna. Eller in dem då vi skulle åka. Det hade ju varit grymt jobbigt.

På torsdag ska verkstaden kolla på bilen. Igen. Det känns som att det har varit mycket verkstad nu för vår bil.

Idag åt vi lunch som blev aningens kladdig. Gustav fick äta själv med resultatet att han, stolen, golvet och väggarna såg ut som en krigszon efteråt. Videon nedan är tagen för ett tag sedan, men där kan man i alla fall se hans ätstil!

När jag letade efter ätfilmen så hittade jag denna på Frank då han testar min BH. Han kallade det något så roligt, men jag minns inte vad...

Urrig

Det bidde inget jobb hemifrån. Stackars lilla jag har feber och känner mig alldeles svag. Typiskt.

Före lunch, när vi satt och lekte med lera så sa Frank "Vilken tur att jag har dig". Åh! Mammahjärtat smälte! Men sekunden efter så lät det: "Och vilken tur att jag har bilen" (Så höll han upp sin Blixten-bil. Ja, ja. Mamma eller bil är väl sak samma!

Har jag förresten skrivit att Gustav har tagit sina första 3 steg? Det var kanske i tisdags det inträffade.

Nu har jag precis fått sova 1½ timme (tack barnen att ni valde att sova samtidigt idag). Kristoffer har kommit hem. Pannan är het. Gustav skrotar runt på golvet. Frank sover fortfarande.

Idag blir det till att vara ynklig.

Krassliga veckan

Veckan som passerat har gått lite i krasslighetens tecken. Frank var tillbaka på dagis först på onsdagen. Gustav har nu börjat hosta lite grann och jag själv vaknade upp med jordens dunderförkylning. Så idag blir det lite jobb hemifrån för att skona kollegorna. Appropå jobb så känner jag att jag åtagit mig lite, lite för mycket. Det ska bli skönt sen att gå upp på 100% så att jag kan jobba på jobbet och vara ledig övrig tid. Som det är nu har jag redan denna vecka avverkat mina 20% innan det ens har blivit fredag. Men det kan ju bero på att jag ju var ledig i nästan 3 veckor...

I onsdags hade vi en trevlig date med Mia och kidsen. Jag mötte upp dem inne i stan för en gemensam lunch. Eller ja, det tog sån tid för mig att komma in så när jag väl kom hade Elin och Hugo nästan ätit upp Mias lasagne. När min nachotallrik kom tittade Elin på chipsen med STORA ögon så jag fick snällt dela med mig lite till henne. Mia funderade på att beställa in portion nummer två eftersom hennes barn hellre ville ha hennes mat än det de hade fått. Livet är hårt ibland. Och elaka tant Annica höll hårt på sina nachochips efter en stund!

Sen blev det lite shopping och lite fika innan vi åkte till dagis och hämtade upp Frank. Elin och Frank hade längtat så mycket efter varandra och de lekte och lekte och lekte. Så roligt. Hugo och Gustav hade ju också roligt på sina sätt!

Sen moffade vi i oss våfflor så vi trodde vi skulle kräkas (i alla fall jag). Mera lek och sen kom Kristoffer hem och lagade korvstroganoff åt oss alla. Det var som sagt en jätterolig dag som vi borde ha gjort oftare. Så klart. Men nästa vecka börjar Mia jobba igen....

Själv har jag börjat fundera på att det kanske, kanske, kanske skulle vara roligt med 3 barn. Jag har ju tidigare varit ganska övertygad om att 2 räcker. Gott och väl. Men, det känns som att det finns så många familjer med 3 barn numera. Många på jobbet. Många svenska turister i Thailand. Flera grannar. Snart ett par kompisar. Och alla de verkar så j-la harmoniska. funderar på om det är nyckeln till harmoni. Jag ska fundera lite mer på detta. Eller ja, det handar nog inte om att jag ska fundera. Kristoffer är väldigt väldigt mätt på 2 barn. Så skulle jag komma på att jag VERKLIGEN vill ha ett barn till så får övertalningskampanjen starta. Och det blir nog inte lätt!

Kurragömma

Idag har vi roat oss lite grann med att leka kurragömma. Jag, Gustav och Frank hade faktiskt riktigt roligt. Gustav kröp i raketfart och skrattade så han nästan grät då han blev "jagad". Efter att man hittat varandra så skulle man jaga varandra. Oj, vad vi sprang. Jag var helt slut och Frank han hostade en massa efteråt. Kanske inte var så bra, men med tanke på att resten utav dagen varit väldigt lugn så är det nog ingen fara.

Frank är inte alltför svår att leka kurragömma med. Eller rättare sagt, det är inte så svårt att hitta honom. Han gömmer sig alltid bakom soffan. Varje gång. Och han vill helst att man själv ska gömma sig bakom soffan då han räknar. "Du gömma dig bakom soffan" säger han och börjar räkna.

När Kristoffer senare kom hem så fortsatte vi lite med leken och det var hysteriskt roligt när Kristoffer trotsade Franks order om att gömma sig bakom soffan och istället lade sig under trappen. Frank sprang såklart bort till soffan och tittade. Han såg verkligen förvånad ut då pappa inte var där. Sen gick han in i rum efter rum och konstaterade att pappa inte var där. Vi stod i hallen (och det är ett under hur han kunde undgå att faktiskt se pappa under trappen) jag och Frank och funderade på vart pappa kunde finnas. Frank trodde att han kanske var ute. Jag tipsade honom att han skulle leta på golvet - "fisk" var en ledtråd. Då sade Frank att pappa kanske simmat ut som en fisk. Vid det här laget hade Kristoffer lite svårt att hålla sig för skratt och rätt vad det var upptäckte Frank honom. Men, det tog bra lång tid!

När sen Frank skulle gömma sig så övertalade jag honom att byta från soffan till något annat. Vi gick in i tvättstugan och jag stängde in honom i städskåpet. Och sen började pappa (som såklart visste vart Frank var) leta. "Var är Frank" ropade pappa förbryllat. "Jag är här" hörde man då ett litet pip ifrån tvättstugan. Vi låtsades inte om det och kom till sist in i tvättstugan. Hela tiden då pappa "letade" i tvättstugan så upprepade sig kurragömmarösten ifrån städskåpet :"Jag är här pappa! Här inne".

Gissa var Frank gömde sig nästa och nästa och nästa gång? I städskåpet såklart.

Krupp

Natten till fredag, eller snarare på kvällen, vaknade Frank av ett kruppanfall. Kom som en blixt från blå himmel eftersom han var pigg och frisk under dagen. Vi blev såklart oroliga eftersom det lät väldigt ansträngt då han andades. Vi ringde 1177 som lyssnade på honom då han andades. De ville att vi skulle åka in till akuten. Och det är inget man vill opponera sig emot. Så vi packade in oss i bilen hela familjen (jag vågade inte åka ensam eftersom jag då inte skulle kunna se Frank då han skulle sitta ensam i baksätet). På akuten hade han redan blivit mycket bättre (kanske tack vare den friska luften ute?). Så det kändes lite överilat. Frank och Gustav lekte för fullt i lekrummet mitt i natten. Efter kanske en timmes väntan så fick en läkare kolla på Frank och konstaterade då att det var krupp. Allt annat var ok. Skönt att höra såklart. Vi åkte således hem igen och somnade vid 02. Vid 04 ville Gustav gå upp. Så jag och Gustav var på nedervåningen mellan 04 och 05. Sen lyckades jag få honom att slumra till. I en halvtimme. Så jag var extremt trött under fredagen med endast 2½ timmes sömn i kroppen.

Det blev således en kort stund på jobbet. Ska försöka ta igen det imorgon istället. Väl hemma lagade vi mat och nattade barnen. Eller de nattade sig själva. Frank somnade framför "Bärgaren" klockan 18:15. Gustav somnade i min famn klockan 18.30. Då klockan var 19:20 släckte jag och Kristoffer våra sänglampor. 19:20.

Så att Gustav vaknade vid 04 imorse igen var ju ingen jättekatastrof för vi hade ju sovit sedan 19:20 i alla fall!

Nu är Frank sjuk med 39,4 graders feber, hosta och väldigt hes röst. Så det har blivit en väldigt lugn dag!

Gustav 10½ månad

I Thailand blev Gutta 10 månader. Han passade då på att få en ny liten sylvass gadd, som han alltför gärna biter mig i tutten med. Jätteskönt. Eller inte. Funderar varje gång det händer på om någon bebis någon gång har lyckats bita av hela bröstvårtan. Hoppas det är en omöjlighet!

Min orginalplan var ju såklart att ha slutat amma för ett par månader sedan, men av olika omständligheter så blev det ju inte så. Och i Thailand kändes det tryggt att kunna amma. Utifall att. Men, nu ska jag så sakteliga försöka avveckla min tutte som allmän Gutta-egendom. Jag tror att det kommer bli svårt eftersom han nu är så medveten kring vad han vill och gör. Men operationen startar på måndag.

Idag tog Gustav sina första 2 steg. Och igår ställde han sig upp för första gången för egen kraft (ifrån hukposition). Kommer det gå snabbt framåt nu måntro?

Han är envis som en åsna. Han är som vilda bebin. I vagnen måste man alltid spänna fast honom. I matstolen måste man alltid spänna fast honom (fast där har vi problemet att vi har tappat bort själva bältet - så vi får pressa ned den där luftfyllda plastkudden, som man hade som sittstöd då han var jätteliten, i stolen så att han sitter fast på det sättet). Frank har jag aldrig behövt spänna fast. Vare sig i matstol eller vagn. Tänk vad olika de är på det sättet!

Hans mammighet kvarstår. Igår åkte jag till kontoret efter lunchen. Kristoffer satt då och matade Gustav så jag struntade i att säga hejdå till Gustav. När jag sen hade gått hade Gustav krupit runt i alla rum på bottenvåningen och letat efter mig. Sen hade han ställt sig vid grinden i trappen och gråtit. Kristoffer br då upp honom. Väl där uppe hade han krupit in i alla rum för att avslutningsvis ställa sig vid min sängsida och storbölat. Tänk att man kan vara så efterlängtad!

Thailand - Koh Lanta

I onsdags kväll kom vi hem till Sverige och huset på Vargstigen. Rätt så skönt att komma hem, men då vi skulle lämna Thailand så var det väl ingen av oss som hade så stor lust att lämna paradiset. Vi har haft det fantastiskt bra med riktigt lata dagar (så lata de nu kan bli då man har 2 barn med sig).

Efter att Gustav efter cirka en vecka hade hittat rätt i den nya tidsrytmen så sov vi ungefär till 7 på morgnarna. Därefter väntade totalinsmörjning av barnen med solskyddsfaktor 50, en gigantisk frukostbuffé (som jag gärna hade suttit längre vid om det inte vore för 2 barn med myror i baken) och sedan bar det av till poolen eller till havet. Vattnet hade perfekt temperatur i både vatten och pool. Lite svalkande, men långt ifrån kallt.

Frank ägnade förmiddagarna, mellan 10 och 12, till Bamseklubben. Under den tiden brukade Gustav sova lite middag, så då kunde jag passa på att ta mig till massagen på stranden. Eller till pedikyren inne på hotellets spa. Thaimassagen var en upplevelse. En ond sådan. Damn, vad de sliter och trycker och knäcker i en. Jag tror jag var 5 cm längre efter den behandlingen. Oljemassagen däremot var gudabenådande skön. 60 minuter för cirka 70 kronor. Det kan man leva med!

Luncherna brukade vi oftast inta på grannhotellet, lite billigare, lite mer familjärt och framförallt väldigt gott. En lunch gick väl loss på cirka 140 kronor. Den bestod då ofta av 2 stora öl, ett glas juice, en flaska vatten, 2 club sandwich, en omelett och en yoghurt. Prisvärt som sagt.

Frank sov middag så gott som alla dagar. Schemat var ju fullspäckat för honom med Bamse och badande och sandslottsbyggande. Inte konstigt att han blev trött. Däremot var vi inte konsekventa med vilken tidpunkt han sov. Vi tog det då det passade. Vissa dagar regnade det ett par timmar. Då passade vi på att vila upp oss inne i AC:n.

Sedan badade vi lite mera, tog en öl på balkongen, chillade, matade Gustav, duschade och tog en taxi in till Saladan. Vi hade med oss båda vagnarna. Bäst fungerade middagarna då Gustav sov i vagnen. Således blev det varje kväll promenader i "shoppingstråket" i Saladan. Vilket inte är så stort. Så efter ett par dagar kändes det som att man kunde hela sortimentet utan och innan. Och att alla försäljarna kände igen oss. Men det kanske bara var så det kändes? Hursomhaver, det blev en del shopping. Mest kläder till Frank, en del till Kristoffer, lite kläder och små väskor till mig, och förstås lite till Gustav.

Vi hittade en favoritrestaurang som heter PA-PA. Där åt vi alltid supergoda räkor till förrätt. En middag bestående av förrätt, 3 huvudrätter, en efterrätt (till mig såklart), 2 stora öl, ett glas mjölk och en drink gick loss på hela 330 kronor.

Vi hittade även en annan restaurang som hade god mat och väldigt billig mat. Där betalade vi cirka 125 kronor för 3 huvudrätter, 2 stora öl och ett glas juice. Det är ju inte klokt vad billigt det är!

Ja, så såg alla våra lata dagar ut i stort sett. Efter ungefär en och en halv vecka kom mina svärföräldrar, ett par vänner till dem samt Margit och Salle ner till oss. De bodde inte på samma hotell som oss, men i alla fall grannar med oss. Det var jätteroligt att de kom ner och då fick vi även barnvakt en hel dag så vi kunde göra en egen utflykt. Då åkte vi speedboat till Koh Rok för att snorkla, slappa och bara vila. Det var ett skönt brejk ifrån våra älskade kids. Även om det är semester och tjo och tjim så blir ju barnen ändå lite trötta och gnälliga emellanåt. Med laddade batterier kom vi sedan tillbaka till Koh Lanta och våra älsklingar. Sedan följde ett par dagar med trevligt middagssällskap i form av ovan nämnda sällskap.

Och sen, rätt vad det var, så var det tisdag och dags att börja packa ihop alla våra prylar. Vi startade sedan hemresan redan 05:40 från hotellet. Flyget gick i tid vid 10:40. Barnen var såklart vakna nästan hela tiden. En otroligt dum tid att resa. Mitt på dagen. Efter en timme i luften, och med endast 11 återstående timmar, så hade halva mutpaketet med majskrokar gått åt. Då kändes det riktigt drygt. Minst sagt. Det är inte lätt att underhålla en 10-månaders. Men väntar man tillräckligt länge så går ju klockan faktiskt framåt. Och med endast 2 timmar kvar så kändes det som att vi nästan var hemma. Vi landade i tid. Och efter att ha hämtat bilen på Måby kunde vi sen rulla hemåt.

Väl hemma så väntade en rolig överraskning i form av icke-fungerande lampor, pruttkuddar, plastödlor och plastormar utplacerade på golv och väggar, ett kylskåp fyllt med all överbliven vin och sprit sedan bröllopet, en klädkammare fylld med ballonger, gömda bestick, en låtsasbajskorv i duschen (Frank tror iofs att den är riktig - och han tror också att det är Mia som har varit hemma hos oss och bajsat i vår dusch), felställda klockor och gömda chokladägg. Dessa chokladägg finns banne mig överallt. Idag på jobbet så hittade jag till exempel ett i min datorväska. Annars har de legat i kaffebryggaren, tvättmaskinen, tandbortsmuggen, jeansfickorna. Ja, verkligen överallt. Jag tror vi kommer att hitta ägg i flera månader. Och vi har ännu inte hittat våra matknivar. Men, men... Roligt var det.

Men, Mia och Jerry... Kristoffer filar på en liten hämnd (såklart).

Fru Sandberg

Jag är numera en FRU. Fru Sandberg. Det kommer nu en snabb resumé av vårt alldeles underbara bröllop som blev precis så bra som vi tänkte oss. Till och med bättre.

Dagen startade med en sittning hos frisören och sedan en sittning på Make Up Store. Efter att den gråa ankungen förvandlats till en svan var det så dags att bege sig till festlokalen för ombyte och fotografering.

Kristoffer var såå stilig i sin frack och tärnorna och vår bestman var så vackra. Alla våra gäster var ju också så fina så!! Det kommer lite mer bilder sen...

Innan vi skulle gå in i kyrkan var jag så nervös att jag trodde jag skulle kräkas, men det gick oväntat bra där inne tycker jag. Både jag och Kristoffer sade JA så vi schabblade inte bort det där inne. Sen väntade en fantastiskt god middag, underbara tal, lite spex och lekar, grymmaste bröllopstårtan man kan tänka sig, en något knackig brudvals och sen en FEST utan dess like. Vi lämnade festn vid 04 och då var det fortfarande ett gäng kvar. Det var så fantastiskt lyckat alltihopa!

Nu ska vi snart till Thailand. Egentligen skulle vi vara en timme ifrån incheckning nu, men just när vi packat bilen full, kastat allt ur kylen och klätt på barnen så fick Kristoffer ett sms från Fritidsresor. Flyget var försenat. Istället för 15:25 kommer vi nu åka 00:30. Hyfsat irriterande!