Min orginalplan var ju såklart att ha slutat amma för ett par månader sedan, men av olika omständligheter så blev det ju inte så. Och i Thailand kändes det tryggt att kunna amma. Utifall att. Men, nu ska jag så sakteliga försöka avveckla min tutte som allmän Gutta-egendom. Jag tror att det kommer bli svårt eftersom han nu är så medveten kring vad han vill och gör. Men operationen startar på måndag.
Idag tog Gustav sina första 2 steg. Och igår ställde han sig upp för första gången för egen kraft (ifrån hukposition). Kommer det gå snabbt framåt nu måntro?
Han är envis som en åsna. Han är som vilda bebin. I vagnen måste man alltid spänna fast honom. I matstolen måste man alltid spänna fast honom (fast där har vi problemet att vi har tappat bort själva bältet - så vi får pressa ned den där luftfyllda plastkudden, som man hade som sittstöd då han var jätteliten, i stolen så att han sitter fast på det sättet). Frank har jag aldrig behövt spänna fast. Vare sig i matstol eller vagn. Tänk vad olika de är på det sättet!
Hans mammighet kvarstår. Igår åkte jag till kontoret efter lunchen. Kristoffer satt då och matade Gustav så jag struntade i att säga hejdå till Gustav. När jag sen hade gått hade Gustav krupit runt i alla rum på bottenvåningen och letat efter mig. Sen hade han ställt sig vid grinden i trappen och gråtit. Kristoffer br då upp honom. Väl där uppe hade han krupit in i alla rum för att avslutningsvis ställa sig vid min sängsida och storbölat. Tänk att man kan vara så efterlängtad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar