Inte mussa mig

Av någon anledning så säger Gustav inte "pussa" utan mussa. Inte mussa min panna brukar han säga. Vår lille latkorv som varje morgon blir asförbannad då vi tänder sänglampan. Okej, det är ganska tidigt Kristoffers klocka ringer, och ja...det är ingen hit att få en strålkastarstark lampa mitt i nyllet när man helst vill sova. Men då brukar Gustav sätta sig upp och treva efter knappen likt en mullvad som inte ser något. Samtidigt fräser han "inte tända lampan". Sedan släcker han lampan, lägger sig ned och drar täcket över huvudet. Sötnöten. Men, ska man sova i mammas och pappas säng får man nog stå ut med att lampan tänds tidigt!

Uppdatering...kanske?

Igår var vi på Leos lekland med killarna. Det var Franks andra beök och Gustavs första. Det är ett riktigt träningspass för en annan att vara där. Klättra upp, åka ner, klättra upp, släpa åkdäck osv. Och jobbigast, och roligast, är piratskeppet där man skjuter mjuka bollar på varandra. Mycket lätt att bli som ett barn igen och leva sig in i leken. När vi väl kom därifrån var jag rätt slut faktiskt! Killarna var supernöjda och vi avslutade sedan söndagen med att ta hem pizza.

Under alla de månader jag inte har skrivit här i bloggen har jag med jämna mellanrum kommit på grejer som jag skulle vilja få på pränt, antinggen via bloggen eller på annat sätt. Mest för att jag vet hur snabbt man glömmer bort allt. Och nu, när jag fick ett ytterst ovanligt ryck att skriva så drabbas jag av totalt hjärnsläpp... Men jag får väl försöka...

Franks tävlingssinne
Frank har ett oerhört tävlingssinne. Allt är en tävling. Att förlora är inget alternativ. Och om han förlorar så är han ganska ofta en ganska dålig förlorare. Värst är nog kombon med en trött Frank som förlorar. Till exempel hoppa ner i sängen först-tävlingen. Om Gustav vinner är det som att hela världen rasar samman för Frank. Tårarna sprutar...

Gustav är vår lille gottegris. Han älskar verkligen allt som är sött och gott. Gustav mosar i sig sitt lördagsgodis fortare än kvickt. Frank är lite mer för att spara.

När Gustav ska spänna musklerna och visa hur start han är så får man alltid känna på hans armbågar. Och vice versa, om han ska känna på en annans muskler så är det såklart armbågen som utvärderas.

Frank har börjat skriva lite bokstäver och siffror.

Frank är väldigt bra på att ljuda ord (heter det så?)

Gustav vaknar alltid en gång på natten och vrålar det högsta han kan "Mammaaaaa". Och då menar jag vrålar. Inte ett ynkligt "mamma?" utan "MAMMAAAAA". Då är det bara att tassa in där och hämta över honom. Och glöm att pappa får hämta. Nej, där har Kristoffer klarat sig bra.

Frank kommer över själv till vår säng. Oftast ganska tidigt. Runt 23-tiden brukar han vakna och komma in med kudden under armen.

Gustav kan ibland gå på pottan och kissa. Men inte självmant utan om man "säger åt honom". Men det brukar vi ju sällan komma ihåg, så det blir inte alltför ofta. Det ger sig med tiden tänker vi!

Såå...nu fick jag ner lite grejer. Skönt. Men jag har nog missat hälften av grejerna.

Avslutningsvis måste jag säga att dagen har mestadels kretsat kring SAS eventuella konkurs. Tack och lov ser det ju ljusare ut nu då alla facken skrivit på avtalen. Befarade igår att vår USA-resa i jul skulle gå upp i rök. Det hade varit mycket surt...

Testar att blogga via mobilen

Och det kanske funkar. Nu är vi på väg till Ikea. Barnen sover i baksätet. Tanken är att vi ska köpa en matta till uterummet.

Nu har jag avverkat första veckan på jobbet och det känns helt ok. Till och med lite kul. Men det allra bästa är ändå att Kristoffer jobbar i Sverige. Känns vansinnigt skönt att bara lämna på dagis och att sen vara två om matlagning och nattning!

Denna första vecka har för övrigt genomsyrats av en grym träningsvärk i benen. I söndags följde jag med Emma på ridlektion. Det var grymt roligt. Grymt jobbigt. Resultatet var visst att min kropp hittade nya muskler som uppenbarligen inte använts på ca 5 år!

Ootej då!

Det är Gustavs standardfras och betyder givetvis "Okejdå". Ett ord som han använder vääldigt ofta. Om man ber honom att hämta något eller om det är något annat han ska göra: Ootej då!

Gustav han är en riktig liten filur som man ibland kan bli fullständigt tokig på. En riktig liten retsticka med 2-årstrotset inbakat i varenda liten nerv. Ibland undrar vi, jag och Kristoffer, hur VI kunde få ett sådant trotsigt barn när vi själva var nästintill Guds änglar som små. Kanske inte hela sanningen men vi var, enligt säkra källor, så enkla att ha å göra med. Min kära syster däremot, hon var en riktig liten skitunge. Gustav påminner om henne på alla sätt och vis enligt mina föräldrar. Och jag är nog beredd att hålla med. Trots att jag bara är 2 år äldre än syrran kan jag nog ganska klart se likheterna. Men hallå!! Borde det inte vara syrran som då ska få ett sådant barn!? Nu har ju inte hon några barn, men ändå!

Nä, inget illa om syster. Hon är världens bästa. Såklart. Och absolut inget ont om Gustav. Han är världens sötaste och goaste 2-åring. Men ibland, ibland blir man lite lätt matt. Som när han får vredesutbrott vid matbordet. Gång på gång på gång. Allt är fel. Besticken är fel. Maten och drycken ska han hälla upp själv. Det är otroligt mycket "kan själv" i Gustav. Och skulle man (som när vi var i Sammakko) försöka servera mjölk ur en jättekonstig mjölktetra så vrålar han "INTE DEEEEEEN". Och tårarna sprutar och han sätter armarna i kors och skjuter fram surläppen. Och blänger under lugg. Sen får man lura ner mjölken i glaset utan att han ser att det kommer från den hysteriskt konstiga mjölktetran.

Gustavs favoritsysselsättning är förstås att springa efter storebror och hans kompisar. Och han blir så förtvivlad om han inte får följa med. Och såklart så kniper det i mammahjärtat då Frank och hans kompisar springer ifrån Gustav eller retas med honom. Lillplutten. Man vill bara skydda honom från allt farligt i världen. Och i nästa sekund så tänker jag att om cirka 10 år så är han 12 och storebror är 14. Och jag tänker "hjälp" hur ska det gå. Hur ska mina små pluttar kunna bli så stora? Och självständiga och inte vilja kramas med mamma mer. Huu, jag blir alldeles ledsen när jag tänker så. Men samtidigt finns det såklart en nyfikenhet. Hur kommer de bli, hur kommer de fixa skolan, vilka kompisar kommer de leka med? Kommer de att spela handboll? Det ska bli så spännande att se! Och 10 år är ju verkligen ingenting!!

Något annat som Gustav älskar är att åka vagn. Men om sanningen ska fram så är det ganska så snålt med vagnturer. Så när det väl vankas en vagntur så blir han överlycklig!

När vi var uppe i Sammakko i somras så tyckte han väldigt mycket om att åka med Kristoffer i båten för att fiska. Men det kan också vara ganksa så sövande att sitta i en båt som tuffar fram på sjön...

Mina fina barn

Häromdagen var jag på utvecklingssamtal på dagis gällande Frank. Shit vad jag kände mig nöjd och stolt efter den "sittningen". Han är ju verkligen en liten guldklimp fylld med fantastiska egenskaper som empati, nyfikenhet, givmildhet, fantasiförmåga och omtänksamhet. De berättade att Frank, som är en väldigt omtyckt kompis på dagis, kan leka med de flesta barnen. Han bryr sig om alla och tar hand om den som är ledsen eller gjort sig illa. Han är nyfiken på det mesta och går med gott självförtroende in i nya saker. Inte rädd för att misslyckas. Ja, man önskar ju verkligen att alla dessa fina sidor får finnas kvar livet ut. Vi får göra vårt bästa för att hjälpa till från vårt håll!

Och lille Gustav, som nu ju har blivit 2, är så duktig han med. Igår när jag stod i köket och diskade så var Frank på toa och det var visst Gustav också. Han stod sen i dörröppningen och ropade "bajs". Ojdå tänkte jag och såg framför mig hur det var bajs på golvet eller så, men nej, då hade Gustav satt sig på pottan och bajsat! Tänk att man kan bli så glad för bajs (ganska besynnerligt egentligen). Men jössses vad paff jag blev med tanke på att han gick dit på eget initiativ, tog av sig byxa och blöja själv och ja, helt enkelt gjorde det! Coolt.

Idag satt jag med barnen och tittade i gamla fotoböcker från den tid de var mindre eller till och med den tid då de inte ens fanns. Vi tittade på 2008-boken och Frank konstaterade att han låg i min mage. Och bilderna blev fler, och magen större och till sist frågade Frank: Hur kommer man ut ur magen? Ojdå tänkte jag, vad ska jag säga nu? Jo, man kommer ut mellan benen... Då säger Frank med förtvivlad röst "jag vill inte åka ner i benen". Ok, nej men nej, inte benen....ehh, jag menar bebisar kommer ut genom snippan. Jaha sa Frank då och nöjde sig med det svaret. Puh, tänkte jag! Vilken tur att jag slapp frågan om hur man kommer in i magen. Men den lär väl också komma...

...appropå frågor åt det hållet så frågade Frank mig efter dagis "Mamma, är du kär i någon?" Jaa, jag är kär i pappa sade jag då. Jaha sade Frank. Är du kär i någon Frank? fick jag ju fråga då... Men, nej, det var han inte. Men han ville vara kär men han var ju inte kär. Besvärligt!

Måste bara skriva en sak till. För några veckor sedan stod Frank och stekte blodpudding (helt naturligt för en 3-åring, eller?). Gustav tittade på och då sade Frank: Gustav, här är det asvarmt. ASVARMT! Jag blev så full i skratt av hans ordval, jag hade aldrig tidigare hört honom säga "as-varmt" eller liknande!

Och appropå sägningar så låg jag i sängen med barnen då de skulle somna. Frank frågade "Älskar du mig mamma?" Jaaa, jag älskar dig Frank! Och då satte sig Gustav upp och sade med sömnig röst "Ässkar du mäj mamma?" Jaaa, Gustav, jag älskar dig!

Underbara pluttungar!

Mars månad har snart passerat

Och jag har knappt skrivit en rad här. Så kan det bli. För mycket att göra, för lite ork och helt enkelt bortprioriterad aktivitet.

Men vardagen rullar på. Måndag till torsdag består av dagislämning, stress till jobbet, jobba gärnet (skulle behöva minst 12 timmar per dag på jobbet egentligen), komma till dagis med andan i halsan 10 minuter i fem. Komma hem runt 17:30 (ja, det tar lite tid att komma iväg från dagis). Klura ut någon slags middag, vilket allt för ofta resulterat i makaroner och köttbullar, städa undan middagen, fixa en maskin tvätt, dammsuga, bada barnen, natta barnen...och sen är klockan ca 20:00 och då finns det ingen ork till att jobba eller ens tänka. Så någon timme senare dyker jag själv i säng. Oerhört spännande liv!

Men sen kommer torsdagskvällen och då kommer (äntligen) Kristoffer hem. Det ger lite andrum och jag vet att jag slipper åka till dagis på fredagen. Men sen kan det ju även vara så att Kristoffer har arbetsintervjuer på fredagar (vilka dagar ska de annars ske på?) vilket leder till att jag inte är helt friställd eventuellt vabbande. Som exempelvis igår.

Frank hade jätteont i magen under natten till fredagens och vi bestämde att han skulle få sova ut så skulle vi komma senare till dagis. Och han sov till kanske 7:30. Vi åt frukost. Han klagade på lite magont. Men som den superstressade mamman som helst ville till jobbet för att avverka en hel del "måste-möten" så började jag pinsamt nog att "muta/hota". Sade grejer som att "om inte vi åker till dagis idag så kan vi inte åka till badhuset med Elin och Hugo imorgon". Vad tror ni Frank säger då? Jag har inte så ont i magen, jag vill till dagis. Fy skäms Annica! Men jag insåg en stund senare då Frank började se allt blekare ut att det inte var en bra idé med dagis. Så vi blev hemma. Vid lunch skulle Kristoffer avlösa mig. Och dessförinnan hann Frank med att kräkas. In my face. Nej, inte att han kräktes i ansiktet på mig, utan mer "rätt åt mig". Frank är faktiskt helt fantastiskt duktig på att springa till toaletten och kräkas (till skillnad från mig själv då jag var liten). Och som han har kräkts stackaren. Idag har han inte fått behålla någonting. Ingenting. Stackaren. Men fantastiskt tapper är han.

Jag inser ju redan nu att måndagen är körd. Det blir vab. Hoppas verkligen att det räcker med måndagen...det ser vi imorgon. Om det inte är så att Gustav blir smittad. Eller jag själv för den delen...

Ja, denna helg blev inte en familjedate med Martinsson på lördagen eller en fika-kalas hos Veronica på söndagen. Nej, detta blev en kräkhelg i enskildhet. Tråkigt.

Underbar vårdag!

Wow, vad lycklig man blir av detta väder! Vi har haft en riktigt lugn och mysig dag. På förmiddagen klädde vi på oss och promenerade ner till badet. Med oss hade vi korv med bröd, lite finved i form av gamla bräder (man tager vad man haver) och 2 glada barn. Nere vid badet gassade solen och det var alldeles tyst och stilla. Vi grillade korv och hade det mysigt och sen promenerade vi hem igen. Tanken var att vi skulle ta en långpromenad men Gustav blev i behöv av blöjbyte så vi gick hem istället. Hemma fick han torr blöja och sen var det dags för honom att vila. Medan han sov så satte vi oss på altanen. Lutade mot husväggen. Söderläge. Lä. Solglasögon. Sköna kuddar att sitta på. En Staropramen. En Mama-tidning. En otroligt harmonisk Frank som lekte runt med "Kalle-Anka-bilen" på altan. Det var så jäkla skönt. Jag tror jag satt där i 1½ timme. Ok, lite småavbrott för att hämta saft till Frank och sådana saker, men inget som var "irriterande". Jag lyckades läsa tidningen från pärm till pärm. Hur ofta händer det?

Sen när Gusatv vaknade gjorde vi om hans säng från spjälsäng till "vanlig" säng. Han börjar ju bli stora killen så det var dags. Vi har tänkt på det länge, men det har liksom aldrig blivit av. Till middag lagade vi sen en jättegod lasagne och drack vin och hade det mysigt. Barnen fick gå upp och se film och äta lördagsgodis medan vi satt kvar och pratade.

När vi sen kom upp hade Frank somnat i soffan, redan 18:15, så vi lade över honom i hans säng och sen framåt 19 var det dags för Gustav att hoppa i lopplådan. Etfersom det var hans första nattning i en säng han lätt som en plätt kan komma ur trodde jag att han skulle "smita upp" flera gånger. Så gjorde Frank vill jag minnas. Men, nej! Han låg snällt kvar och somnade så sött efter 4 omgångar av Barbapappa-sagan.

Och nu har vi suttit uppe och kollat på andra chansen av melodifestivalen. Måste säga att Thorstens låt växer för varje gång man hör den... Mot slutet vaknade Frank och då fick han komma ner till oss. Vilket var bra eftersom vi då kunde fixa tandborstning, kissa och dricka lite vatten (låter som Alfons-sagan!)...

Och nu sitter vi fortfarande nere i vårt "nya" vardagsrum. Jag känner mig ovanligt pigg. Kristoffer känner sig ovanligt sjuk (stackaren har varit dålig i flera veckor...). Frank snarkar. Jag tänker på saker jag ska och vill göra imorgon söndag: Skicka iväg ett paket, kanske ta en liten joggingtur, kolla på handboll, njuta av solen, eventuellt jobba 1 timme, leka med barnen, äta middag hos svärföräldrarna, skype:a med systeryster...