Efter att planet från New York till Miami, som givetvis var försenat, landat i det betydligt varmare klimatet så var det bara att hoppa in i en taxi för att komma till hotellet. Mitt i natten bökade vi oss in i hotellet och kastade oss på sängarna. Lagom mosiga och trötta startade sedan den första dagen med en morgonpromenad i väntan på att möta upp Nettan. Mamma och pappa hade rest en annan rutt och anlänt några timmar före oss. De hade förövrigt haft lite av en helvetesstart på sin resa som jag snart återkommer till då oturen hade en tendens att förfölja oss de första dagarna.
Eftersom det nu är ett tag sedan vi var i Miami så flyter resan ihop lite grann i minnet. Men vi stannade i alla fall de första 3 nätterna på ett fint och bra hotell i Miami. På gångavstånd från Nettans lägenhet. En av de första kvällarna hängde jag och Kristoffer med Nettan och José på en bar. José tyckte visst att jag var sjukligt blek. Haha. Det fick ju inte Nettan berätta såklart, men det gjorde hon ju ändå. Ja, ja jag skulle nog få chans till att få lite färg de kommande dagarna.
Såå...åter till den något oturliga starten på resan. Vi tar den sett ur mamma och pappas perspektiv. De startar resan med att flyga till London, där de har ganska bråttom till anslutningsflyget. De tar sig igenom säkerhetskontrollen utan några incidenter och letar sig sedan fram till tåget som ska ta dem till en annan terminal. Väl framme så brister mamma ut: "Men, var är väskan"? Neeeej!!! Väskan står troligtvis kvar vid säkerhetskontrollen. Mamma stannar kvar med övriga grejer. Pappa lägger benen på ryggen och kutar allt vad han kan tillbaka. Då det inte bara fanns ett "band" för säkerhetskontroll, utan säkert ett tjugotal så får han i panik kuta förbi vart och ett av dem för att slutligen se den röda kabinväskan ståendes bredvid bandet. Puh! Pappa springer fram och rycker tag i den. Men icke! Nä, nä, nä. Så kan man ju inte göra. Verkar högst suspekt. Pappa får inte med sig väskan på en gång. Den ska först gås igenom av en särskild person. Han får allt vänta lite. Spelar liksom ingen roll att flyget snart går. Efter lite om och men får han till sist med sig väskan. Han lägger återigen benen på ryggen och kommer fram till tåget. Sjöblöt i svett. De skyndar sig vidare och kommer faktiskt, nätt och jämnt, med flyget. Resan fortlöper sedan utan några särskilda problem. De landar i Miami. Kanske på utsatt tid till och med. Hursomhelst, de ställer sig och väntar på sina väskor. Och väntar. Och väntar. Men inga väskor dyker upp. Såklart. Ok, fine, bara att ta sig till hotellet (Nettan och José) hämtar dem. Och sedan dyker som sagt vi upp några timmar senare.
Efter 2 dagar har mamma och pappa fortfarande inte fått sina väskor. Pappas humör är i botten då han inte har några kläder. Mamma klarar sig bättre då hon lånar kläder av mig. José skjutsar mamma och pappa till ett köpcentrum där pappa ska kunna panikhandla lite kläder. De kommer fram ungefär samtidigt som butikerna börjar slå igen en efter en mitt framför näsan på dem. Någon butik håller öppet lite längre och där shoppar pappa sedan loss. Men han är ändå inte mycket muntrare då han kommer tillbaka. Och nu slår det mig att vi skulle ha hämtat hyrbilen redan dagen innan. Damn it. Och just denna dag som jag kommer på det är det ju givetvis helgdag och tokstängt på bilfirman. Men på flygplatsen finns en öppen bilfirma, även det AVIS, så pappa och Kristoffer ber Nettan att köra ut dem till flyget. Även här stöter vi på patrull då Nettans bilbatteri är urladdat och bilen inte vill starta. Efter att hon fått starthjälp kommer de således iväg. Jag, mamma och barnen stannar kvar på hotellet. Efter en stund kommer de andra tillbaka och de har inte lyckats lösa bilproblemet utan vi är tvingade att vänta till dagen efter då "vår" biluthyrare har öppet. Inte mycket att göra än att vänta till dagen efter helt enkelt. Istället tar vi oss till Nettan och José för att fira julafton ute vid poolområdet. Vi badar, dricker vin, äter provisoriskt julbord, byter lite julklappar och har det allmänt mysigt i solen. Som en extra julklapp dyker nu även mammas och pappas väskor upp. De blir överlyckliga såklart! Sedan tackar vi för oss och beger oss tillbaka till hotellet. Dagen efter tar pappa och Kristoffer tåget till biluthyraren. Under tiden ska mamma och jag byta hotellrum (det var bokat så) men vi blir riktigt deprimerade då de säger att vi måste checka ut ur befintligt rum kl 11 för att sedan inte få tillgång till det nya förrän 13. Helt värdelöst. Det är ju trots allt lite packning. Och 2 barn som busar runt som galningar. Men med lite sura extrabetalningar får vi tillgång till nya rummet på en gång. Och det var det värt. Vi fick ett jättefint rum med fantastisk utsikt över havet. Vi lyckas installera oss på detta flotta rum och därefter står vi på balkongen och kikar efter pappa och Kristoffer som vi hoppas få se körandes i hyrbilen. Och efter en lång stund dyker de faktiskt upp! Men det hade inte varit helt lätt att få ut bilen. De ansåg att vi "förlorat" vår bokning (som dessutom redan är betald av oss) då vi missat att hämta ut den. Istället säger de att vi får göra en ny bokning och punga ut med ca 7000 nya kronor. No Way! Efter lite surande och förhandlande slutar de med att de får ut bilen men till en extra kostnad av cirka 1000 SEK. Ja, ja. Inte mycket att göra...
Bilen är på plats. Dagen efter checkar vi ut och beger oss till första resmålet: Key West.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar