Miamiresan - Del 1

2012 avslutades med en efterlängtad resa till Miami och finaste systeryster. Flyget var bokat redan i Februari, kryssningen någon gång under sommaren och lite annat var utspritt och betalat över året. Så det var lite av en rysare då SAS var skrämmande nära en konkurs. Vi såg hela resan gå upp i rök, men tack och lov blev det inte konkurs och vi kom iväg enligt planen den 23:e December.

Vi flög via New York, där vi hade ca 9 timmars väntan på anslutningsplanet till Miami. Vet inte vad vi tänkte när vi bokade...för aningens drygt var det ju faktiskt. Men vi slog ihjäl lite tid genom att ta en buss in till Manhattan (så har man gjort New York oxå - världens snabbaste visit på ca 45 minuter). Bussen tog tid. Barnen somnade på bussen (vilket inte var så konstigt då det var sent på kvällen svensk tid) och väl av bussen fick jag bära på Gustav precis hela tiden då han var trött. Frank han var så tapper, han knatade på bredvid Kristoffer (som för övrigt släpade runt på allt vårt handbagage) och önskade bara att vi skulle gå in och sätta oss någonstans. Men överallt var det proppfullt med folk, och vi kände lite stress över tiden (vore ju sjukt jobbigt att missa flyget med hela 9 timmars väntetid)...så vi letade upp bussen tillbaka och tog oss till terminalen igen. New York var kallt, livligt och förtjänar definitivt att besökas igen!

Efter att planet från New York till Miami, som givetvis var försenat, landat i det betydligt varmare klimatet så var det bara att hoppa in i en taxi för att komma till hotellet. Mitt i natten bökade vi oss in i hotellet och kastade oss på sängarna. Lagom mosiga och trötta startade sedan den första dagen med en morgonpromenad i väntan på att möta upp Nettan. Mamma och pappa hade rest en annan rutt och anlänt några timmar före oss. De hade förövrigt haft lite av en helvetesstart på sin resa som jag snart återkommer till då oturen hade en tendens att förfölja oss de första dagarna.

Eftersom det nu är ett tag sedan vi var i Miami så flyter resan ihop lite grann i minnet. Men vi stannade i alla fall de första 3 nätterna på ett fint och bra hotell i Miami. På gångavstånd från Nettans lägenhet. En av de första kvällarna hängde jag och Kristoffer med Nettan och José på en bar. José tyckte visst att jag var sjukligt blek. Haha. Det fick ju inte Nettan berätta såklart, men det gjorde hon ju ändå. Ja, ja jag skulle nog få chans till att få lite färg de kommande dagarna.

Såå...åter till den något oturliga starten på resan. Vi tar den sett ur mamma och pappas perspektiv. De startar resan med att flyga till London, där de har ganska bråttom till anslutningsflyget. De tar sig igenom säkerhetskontrollen utan några incidenter och letar sig sedan fram till tåget som ska ta dem till en annan terminal. Väl framme så brister mamma ut: "Men, var är väskan"? Neeeej!!! Väskan står troligtvis kvar vid säkerhetskontrollen. Mamma stannar kvar med övriga grejer. Pappa lägger benen på ryggen och kutar allt vad han kan tillbaka. Då det inte bara fanns ett "band" för säkerhetskontroll, utan säkert ett tjugotal så får han i panik kuta förbi vart och ett av dem för att slutligen se den röda kabinväskan ståendes bredvid bandet. Puh! Pappa springer fram och rycker tag i den. Men icke! Nä, nä, nä. Så kan man ju inte göra. Verkar högst suspekt. Pappa får inte med sig väskan på en gång. Den ska först gås igenom av en särskild person. Han får allt vänta lite. Spelar liksom ingen roll att flyget snart går. Efter lite om och men får han till sist med sig väskan. Han lägger återigen benen på ryggen och kommer fram till tåget. Sjöblöt i svett. De skyndar sig vidare och kommer faktiskt, nätt och jämnt, med flyget. Resan fortlöper sedan utan några särskilda problem. De landar i Miami. Kanske på utsatt tid till och med. Hursomhelst, de ställer sig och väntar på sina väskor. Och väntar. Och väntar. Men inga väskor dyker upp. Såklart. Ok, fine, bara att ta sig till hotellet (Nettan och José) hämtar dem. Och sedan dyker som sagt vi upp några timmar senare.

Efter 2 dagar har mamma och pappa fortfarande inte fått sina väskor. Pappas humör är i botten då han inte har några kläder. Mamma klarar sig bättre då hon lånar kläder av mig.

José skjutsar mamma och pappa till ett köpcentrum där pappa ska kunna panikhandla lite kläder. De kommer fram ungefär samtidigt som butikerna börjar slå igen en efter en mitt framför näsan på dem. Någon butik håller öppet lite längre och där shoppar pappa sedan loss. Men han är ändå inte mycket muntrare då han kommer tillbaka. Och nu slår det mig att vi skulle ha hämtat hyrbilen redan dagen innan. Damn it. Och just denna dag som jag kommer på det är det ju givetvis helgdag och tokstängt på bilfirman. Men på flygplatsen finns en öppen bilfirma, även det AVIS, så pappa och Kristoffer ber Nettan att köra ut dem till flyget. Även här stöter vi på patrull då Nettans bilbatteri är urladdat och bilen inte vill starta. Efter att hon fått starthjälp kommer de således iväg. Jag, mamma och barnen stannar kvar på hotellet. Efter en stund kommer de andra tillbaka och de har inte lyckats lösa bilproblemet utan vi är tvingade att vänta till dagen efter då "vår" biluthyrare har öppet. Inte mycket att göra än att vänta till dagen efter helt enkelt. Istället tar vi oss till Nettan och José för att fira julafton ute vid poolområdet. Vi badar, dricker vin, äter provisoriskt julbord, byter lite julklappar och har det allmänt mysigt i solen. Som en extra julklapp dyker nu även mammas och pappas väskor upp. De blir överlyckliga såklart! Sedan tackar vi för oss och beger oss tillbaka till hotellet. Dagen efter tar pappa och Kristoffer tåget till biluthyraren. Under tiden ska mamma och jag byta hotellrum (det var bokat så) men vi blir riktigt deprimerade då de säger att vi måste checka ut ur befintligt rum kl 11 för att sedan inte få tillgång till det nya förrän 13. Helt värdelöst. Det är ju trots allt lite packning. Och 2 barn som busar runt som galningar. Men med lite sura extrabetalningar får vi tillgång till nya rummet på en gång. Och det var det värt. Vi fick ett jättefint rum med fantastisk utsikt över havet. Vi lyckas installera oss på detta flotta rum och därefter står vi på balkongen och kikar efter pappa och Kristoffer som vi hoppas få se körandes i hyrbilen. Och efter en lång stund dyker de faktiskt upp! Men det hade inte varit helt lätt att få ut bilen. De ansåg att vi "förlorat" vår bokning (som dessutom redan är betald av oss) då vi missat att hämta ut den. Istället säger de att vi får göra en ny bokning och punga ut med ca 7000 nya kronor. No Way! Efter lite surande och förhandlande slutar de med att de får ut bilen men till en extra kostnad av cirka 1000 SEK. Ja, ja. Inte mycket att göra...

Bilen är på plats. Dagen efter checkar vi ut och beger oss till första resmålet: Key West.
 

2-årig bröllopsdag

Idag firar vi som rubriken säger 2-årig bröllopsdag. Bomullsbröllop tror jag det är. Jag åkte lite tidigare från jobbet. Åkte ner på stan och shoppade loss på bokrean, införskaffade en ny handväska och avslutningsvis köpte jag med mig sushi till mig och Kristoffer och HappyMeals till barnen. När Kristoffer kom hem med barnen kom de med en stor bukett blommor. Mycket najs. Sedan åt vi "finmiddag" och öppnade en flaska vin. Gott-gotti-gott-gott!

Simskola och snögubbar på schemat

Frank är så rolig. Han är nog ganska tvärtemot hur jag var som liten. Vad jag minns var jag ganska blyg och försiktig. Frank däremot han är den som ropar och tjoar och älskar att stå i centrum. På bollskolan exempelvis är det ofta Frank som kommer med förslag: Fröken, fröken - kan vi inte göra Raketen? Och sen förklarar han ingående hur den går till. Fröken är förresten inte en kvinna utan en man (men hur ska Frank veta att det då inte heter fröken om han hittills bara har haft "fröknar" på dagis).

Han verkar också vara lite av en ledartyp. Nog för att han styr och ställer med Gustav. Det är väl något som alla storasyskon gör, men när man överhör lekarna med hans kompisar så är det mycket: Nu gör vi si och nu gör vi så. Men å andra sidan så har vi ju bara denna överhörning hemma. Kanske det är tvärtom då han är "gästen".

En dag var vi i affären och handlade jag och Frank. Kassörskan var inte på plats för tillfället och jag lade upp mina varor och sen stod jag där tyst och sneglade runt lite. Frank däremot han började ropa: Hallå!! Vi vill betala! Hallå!!!

Då kan man ju inte annat än skratta, och tacka honom för att han ju faktiskt fick attention och kassörskan kom tillbaka!

Gustav han bubblar på hela tiden och har numera blivit så hjälpsam. Han hjälper till att ställa upp grejer då vi handlat (släpar in blöjor i tvättstugan och toapapper till toaletten), plockar bort sin tallrik, slänger sina rester i matavfallspåsen och stoppar tallriken i diskmaskinen (dock ej särskilt lugnt och fint, utan så pass slarvigt/hetsigt att man innerligt hoppas att tallriken ska hålla).

Gustav hade en period straxt efter USA-resan då han var så djävulskt jobbig. Jag höll på att bli galen. Det var aldrig något som var bra. Ever. Om vi försökte äta frukost före dagis så ångrade man det i samma sekund som man började duka bordet och Gustav vrålar/gråter att glaset är FEEEEEEL. Ok. Puh! Detta glas? Snälla du, säg att DETTA GLAS är bra!? Är det det Gustav? NÄÄÄ! FEEEL! Och sen kunde det hålla på så där i evigheters evigheter. Och middagarna havererade då Gustav absolut inte kunde dricka mjölken som stod på bordet utan måste ha mjölken som står i KYYYYLEEEEN. Efter ca 45 minuters trugande/hotande/mutande/ignorerande så pallar man inte mer utan öppnar kylen och säger: HÄR GUSTAV, TA DEN FÖRBENADE MJÖLKEN. NÖJD? Klart han är nöjd då. Han vann ju.

Tack och lov höll den (i alla fall just den - kanske kommer fler?) fasen i sig ganska kort stund. Efter en dryg vecka var vår vanliga Gustav tillbaka och det var mer eller mindre frid och fröjd vid matbordet.

Idag var vi återigen på simskolan Baddaren. Frank har nu varit med 3-4 gånger och han verkligen älskar det. Känns jätteroligt och betryggande att han får vattenvana.

Då Frank och Kristoffer var på simskolan passade jag på att göra ärenden på stan med en sovandes Gustav i vagnen. Det är så sällan han får åka vagn numera, och han som verkligen älskar att åka vagn.

När vi kom hem igen på eftermiddagen byggde vi snögubbar i den strålande solen och Franks kompisar Tage och Janis kom över och lekte. Efter att kompisarna gått hem vid 18 så var både Frank och Gustav superspeedade och helt skogstokiga ändå fram till 21:00 då de däckade i soffan. Vi som skulle ha en kopia på förra veckans mysiga "mellommys". Ja, just då var det fantastiskt mysigt. Snälla, lugna, glada barn, en massa gott och onyttigt uppdukat på bordet framför TV:n. Denna gång var det mer: Skogstokiga, tjafsande, skräniga barn, trött make som inte ens ville dricka vin (sviter från grabbkvällen måntro), en hel del gott på bordet, men jag var ju alldeles för proppmätt för att frossa i godsakerna. Så, med andra ord en ganska omysig mellokväll.

Inte mussa mig

Av någon anledning så säger Gustav inte "pussa" utan mussa. Inte mussa min panna brukar han säga. Vår lille latkorv som varje morgon blir asförbannad då vi tänder sänglampan. Okej, det är ganska tidigt Kristoffers klocka ringer, och ja...det är ingen hit att få en strålkastarstark lampa mitt i nyllet när man helst vill sova. Men då brukar Gustav sätta sig upp och treva efter knappen likt en mullvad som inte ser något. Samtidigt fräser han "inte tända lampan". Sedan släcker han lampan, lägger sig ned och drar täcket över huvudet. Sötnöten. Men, ska man sova i mammas och pappas säng får man nog stå ut med att lampan tänds tidigt!

Uppdatering...kanske?

Igår var vi på Leos lekland med killarna. Det var Franks andra beök och Gustavs första. Det är ett riktigt träningspass för en annan att vara där. Klättra upp, åka ner, klättra upp, släpa åkdäck osv. Och jobbigast, och roligast, är piratskeppet där man skjuter mjuka bollar på varandra. Mycket lätt att bli som ett barn igen och leva sig in i leken. När vi väl kom därifrån var jag rätt slut faktiskt! Killarna var supernöjda och vi avslutade sedan söndagen med att ta hem pizza.

Under alla de månader jag inte har skrivit här i bloggen har jag med jämna mellanrum kommit på grejer som jag skulle vilja få på pränt, antinggen via bloggen eller på annat sätt. Mest för att jag vet hur snabbt man glömmer bort allt. Och nu, när jag fick ett ytterst ovanligt ryck att skriva så drabbas jag av totalt hjärnsläpp... Men jag får väl försöka...

Franks tävlingssinne
Frank har ett oerhört tävlingssinne. Allt är en tävling. Att förlora är inget alternativ. Och om han förlorar så är han ganska ofta en ganska dålig förlorare. Värst är nog kombon med en trött Frank som förlorar. Till exempel hoppa ner i sängen först-tävlingen. Om Gustav vinner är det som att hela världen rasar samman för Frank. Tårarna sprutar...

Gustav är vår lille gottegris. Han älskar verkligen allt som är sött och gott. Gustav mosar i sig sitt lördagsgodis fortare än kvickt. Frank är lite mer för att spara.

När Gustav ska spänna musklerna och visa hur start han är så får man alltid känna på hans armbågar. Och vice versa, om han ska känna på en annans muskler så är det såklart armbågen som utvärderas.

Frank har börjat skriva lite bokstäver och siffror.

Frank är väldigt bra på att ljuda ord (heter det så?)

Gustav vaknar alltid en gång på natten och vrålar det högsta han kan "Mammaaaaa". Och då menar jag vrålar. Inte ett ynkligt "mamma?" utan "MAMMAAAAA". Då är det bara att tassa in där och hämta över honom. Och glöm att pappa får hämta. Nej, där har Kristoffer klarat sig bra.

Frank kommer över själv till vår säng. Oftast ganska tidigt. Runt 23-tiden brukar han vakna och komma in med kudden under armen.

Gustav kan ibland gå på pottan och kissa. Men inte självmant utan om man "säger åt honom". Men det brukar vi ju sällan komma ihåg, så det blir inte alltför ofta. Det ger sig med tiden tänker vi!

Såå...nu fick jag ner lite grejer. Skönt. Men jag har nog missat hälften av grejerna.

Avslutningsvis måste jag säga att dagen har mestadels kretsat kring SAS eventuella konkurs. Tack och lov ser det ju ljusare ut nu då alla facken skrivit på avtalen. Befarade igår att vår USA-resa i jul skulle gå upp i rök. Det hade varit mycket surt...

Testar att blogga via mobilen

Och det kanske funkar. Nu är vi på väg till Ikea. Barnen sover i baksätet. Tanken är att vi ska köpa en matta till uterummet.

Nu har jag avverkat första veckan på jobbet och det känns helt ok. Till och med lite kul. Men det allra bästa är ändå att Kristoffer jobbar i Sverige. Känns vansinnigt skönt att bara lämna på dagis och att sen vara två om matlagning och nattning!

Denna första vecka har för övrigt genomsyrats av en grym träningsvärk i benen. I söndags följde jag med Emma på ridlektion. Det var grymt roligt. Grymt jobbigt. Resultatet var visst att min kropp hittade nya muskler som uppenbarligen inte använts på ca 5 år!

Ootej då!

Det är Gustavs standardfras och betyder givetvis "Okejdå". Ett ord som han använder vääldigt ofta. Om man ber honom att hämta något eller om det är något annat han ska göra: Ootej då!

Gustav han är en riktig liten filur som man ibland kan bli fullständigt tokig på. En riktig liten retsticka med 2-årstrotset inbakat i varenda liten nerv. Ibland undrar vi, jag och Kristoffer, hur VI kunde få ett sådant trotsigt barn när vi själva var nästintill Guds änglar som små. Kanske inte hela sanningen men vi var, enligt säkra källor, så enkla att ha å göra med. Min kära syster däremot, hon var en riktig liten skitunge. Gustav påminner om henne på alla sätt och vis enligt mina föräldrar. Och jag är nog beredd att hålla med. Trots att jag bara är 2 år äldre än syrran kan jag nog ganska klart se likheterna. Men hallå!! Borde det inte vara syrran som då ska få ett sådant barn!? Nu har ju inte hon några barn, men ändå!

Nä, inget illa om syster. Hon är världens bästa. Såklart. Och absolut inget ont om Gustav. Han är världens sötaste och goaste 2-åring. Men ibland, ibland blir man lite lätt matt. Som när han får vredesutbrott vid matbordet. Gång på gång på gång. Allt är fel. Besticken är fel. Maten och drycken ska han hälla upp själv. Det är otroligt mycket "kan själv" i Gustav. Och skulle man (som när vi var i Sammakko) försöka servera mjölk ur en jättekonstig mjölktetra så vrålar han "INTE DEEEEEEN". Och tårarna sprutar och han sätter armarna i kors och skjuter fram surläppen. Och blänger under lugg. Sen får man lura ner mjölken i glaset utan att han ser att det kommer från den hysteriskt konstiga mjölktetran.

Gustavs favoritsysselsättning är förstås att springa efter storebror och hans kompisar. Och han blir så förtvivlad om han inte får följa med. Och såklart så kniper det i mammahjärtat då Frank och hans kompisar springer ifrån Gustav eller retas med honom. Lillplutten. Man vill bara skydda honom från allt farligt i världen. Och i nästa sekund så tänker jag att om cirka 10 år så är han 12 och storebror är 14. Och jag tänker "hjälp" hur ska det gå. Hur ska mina små pluttar kunna bli så stora? Och självständiga och inte vilja kramas med mamma mer. Huu, jag blir alldeles ledsen när jag tänker så. Men samtidigt finns det såklart en nyfikenhet. Hur kommer de bli, hur kommer de fixa skolan, vilka kompisar kommer de leka med? Kommer de att spela handboll? Det ska bli så spännande att se! Och 10 år är ju verkligen ingenting!!

Något annat som Gustav älskar är att åka vagn. Men om sanningen ska fram så är det ganska så snålt med vagnturer. Så när det väl vankas en vagntur så blir han överlycklig!

När vi var uppe i Sammakko i somras så tyckte han väldigt mycket om att åka med Kristoffer i båten för att fiska. Men det kan också vara ganksa så sövande att sitta i en båt som tuffar fram på sjön...